United States or Lebanon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder, När sin fader hon såg, hur han hvilade trygg i sin fromhet, Såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka Störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans lefnads Frid och samla bedröfvelse öfver hans grånade hjässa.
Detta hade min far med gårdens blomstrande dotter Ärft, och han grånade där, som en sommarafton att påse. Åter från honom kom det till mig. Jag började äfven Gråna i ro, där jag satt som en kung på det bördiga Kangas. Tjänare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan, Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin moders Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig.
Tegarna hårdnade och grånade i den klara, kalla senhöstsolen. Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var Träsken, som stämde fiolen. Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten, Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och vägde med lyftad fot.
När folket hörde sin unge konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han kände segrar i luften han drömde än en gång om sin ungdomsdröm. Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora känslor.
Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och plana ytor. I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar vintertiden.
Men när Gustav II Adolf uppträdde, sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor, då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande ungdomsdröm.
Då han kom med kanonerna åter i hamn, Då ropade grånade kämpar hans namn, Och vid högt hurra slöt Drufva Den tappre i faderlig famn. Den unge hjälten! Hans namn gick opp Med tidig glans. Ej sågs en bana mer ljus af hopp, Mer skön än hans. Hur blef den banan ej kort ändå! Ett månhvarf hunnit ej halft förgå, När till närmaste grifthvalf vägen Var måttet på den också.
På kinden växte skägget, vi blefvo män, Härjade land, dem ingen vinter Härjat, och foro längre, än sommarn far. Mö tog jag, då grånade ren Min lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd. Son hon mig gaf och dotter. Båda Leka med blommor än på sin moders graf. Mätt är jag på bragder och strid.
De blevo icke heller ensamma och behövde ingenting frukta, ty de sällade sig till hemvandrande skaror, som kommo söderifrån. Det var pilgrimer och det var grånade riddare, som stritt under de sista Hohenstauferna och stått kring Ludvig den heliges bår på den afrikanska sanden. Hör i de småländska skogarna psalmen av klara och hesa röster, hör slamret av stavar och knarrandet i skräpporna!
Direktören, den gamle grånade skörlevnadsmannen, rodnar svagt på de delar av kinden där han företrädesvis brukar lägga sminket, men han bleknar genast och blir likvit. Varför bleknade han? Låg det något lik i skåpet, som den unga Perowska känt lukten av?