United States or Germany ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den skrämmer mig därför, att den på samma gång förefaller mig som någonting främmande, den strider mot det nyktra, kalla förstånd, jag ärft af hans mor. Har jag icke kämpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig i blodet kämpat och förlorat, kämpat och vunnit men aldrig ro, aldrig stillestånd!
Det är för mig likaså svårt att afgöra från hvem af mina föräldrar jag har ärft mina literära intressen. Men jag förmodar att likasom jag har mina anletsdrag och hufvudets form från min far, men ansiktsfärgen från min mor, så äro också mina själsegenskaper arf från bägge, känslolifvet arf från min mor, förståndslifvet från min far. Jag ser att jag blifvit mycket vidlyftig.
»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och formas på nytt.» »Aha då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.» »Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar penselsudd.
Hvarför, jo, derför att det är vackert, sådan der vackerhet som förderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade musikantandan i sig, han också. Derför blef det aldrig någonting af honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han läsa. Bara sitta och gnida på ett gammalt fiolskrälle, som han ärft af far sin, det kräket... Weli blef med ens uppmärksam.
Jag gick till henne, hon var död. Facetter af qvinnans lif. "Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste af det skrået som der qvarstod. Handtverket hade varit skäligen inbringande, och min far hade dels ärft, dels sjelf sammanlagt någon förmögenhet, så att vi stodo oss ganska bra och hade ett trefligt hem. Men andra seder kommo och det blef knappt om arbete på verkstaden.
O, stod här hertigen för mig som ni, och denna ring jag lämnade åt honom, som nu åt er, han visste hvad den gälde. Det är min hertigs vapen. DANIEL HJORT. Denna ring han åt min far en gång som minne gaf; som den jag ärft, med den jag ärft hans blod, hans sak, hans hämnd. SCHEEL. Kom, följ med mig, så få vi talas närmre vid. Följ med, soldat! Tolfte scenen. Det där betydde något.
Man må blott ge akt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga gudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina fäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot makter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den religion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna.
HERTIGEN. Du nogsamt mig tillkännager, att du din fars natur och stora mod har ärft, och varnar oss för det, som utaf dig att vänta vore, om du lefva finge. JOHAN FLEMING. Ers Nåd, jag svär... HERTIGEN. Du svär med halfva själen, hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd du har försmått. Jag litar ej på löften. Invid schavotten råkas vi. Farväl! Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
Detta hade min far med gårdens blomstrande dotter Ärft, och han grånade där, som en sommarafton att påse. Åter från honom kom det till mig. Jag började äfven Gråna i ro, där jag satt som en kung på det bördiga Kangas. Tjänare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan, Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin moders Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig.
"Men förlåt, goda Helena", sade hon, "ser du, jag har så brådt om, jag hinner ej stiga upp för dig, sitt ner så länge, bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig". Härmed visade hon på harpan, som hon ärft af sin mor.