United States or Rwanda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, en tjuguåring, hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att tala till henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af hennes bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes skönhet, utan några begär, utan något hopp.
Hon var egentligen snarare ful än vacker; men hon hade i utseende och sätt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju åren som förflutit efter det hon fick långa kjolar hade för henne varit en fortsättning af den dyrkan hon var van vid från hemmet, blott att faderns och mosterns roller öfvertagits af åtskilliga småstadslejon från Lund och Malmö samt några mystiska utländingar, som hon träffat under sina resor.
LEONTES. Hyllos, räck mig nu Det helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot, Där bäcken klarast störtar utför hällarna, Du hämtat vatten. LEIOKRITOS. Yngling, du vill offra här? LEONTES. Så är min afsikt, fader. LEIOKRITOS. Säkert denna gång Åt Dike åter. Ensamt henne tyckes du Din dyrkan ständigt ägna. LEONTES. Ensamt henne ej.
Å ena sidan synes därföre Don Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, själfmäktiga sträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i sin kraft; å andra sidan åter visar han sig, genom den dyrkan för det stora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det, vis i sitt vanvett och i sin svaghet ädel och beklagansvärd.
Han hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.
Fördenskull föreföll det hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande avgud.
Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med förvirrade ord och hemska hotelser.
Att en gång hälsas folkens herde blir din lott, Ditt kall att styra stark och vis din ädla hjord. Hvem bland Olympens makter bör som sådan du Väl söka förr, hvem ägna mer din dyrkans gärd Än honom, vidtkringskådarn, ljungeldsbärarn Zeus, Den väldige, hvars spira når till världens gräns Och mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp?
Zanoni offrar sig för dem, som han älskar, och återköper på detta sätt i kraft af sin osjälfviska jordiska kärlek gemenskapen med den mänsklighet, från hvilken han hade fjärmat sig i sin dyrkan af visheten. Detta är den slutpoint, som förefaller att ge romanens mening.
Och sålunda framstå skönheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppsöka och förstöra det, som ej är dem likt, och mänskligheten den tröstande lärdom, att väl mycket kan finnas i världen att skratta åt, men också mycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan.