Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


De gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen, utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom. Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala om ett olyckligt förebud.

, han, pojken, växte och blef större. Hans yttre liknade hvarken fars eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till någon af herrskaperna der uppe. Blek och fin, smärt och rak i ryggen, en riktig herremansfigur. Och de stora svartgrå ögonen, hvar hade han fått dem ifrån? De voro melankoliska i blicken, tittade frågande omkring och sågo svärmiska ut.

Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en hop präster, i spetsen för massan, som ropade hans fars död. Han deltog med vild iver i deras skri.

HERTIGEN. Du nogsamt mig tillkännager, att du din fars natur och stora mod har ärft, och varnar oss för det, som utaf dig att vänta vore, om du lefva finge. JOHAN FLEMING. Ers Nåd, jag svär... HERTIGEN. Du svär med halfva själen, hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd du har försmått. Jag litar ej löften. Invid schavotten råkas vi. Farväl! Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!

Men nu tänkte han ej sådant; det löfte, han svurit, kände han ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda lust; han tänkte blott att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och följa henne till världens ände. Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör en sägen, som går bland min fars folk.

Kyparen stadshotellet P.A. Kvist älskade Ottilia Johansson, och kyparen Stora Hotellet J.A. Blomgren älskade också Ottilia Johansson. Härmed är klaven given till ett av de dramer, som dagligen utspelas runt omkring oss; om man sedan vill betrakta det som en fars eller en tragedi, vara vars och ens ensak.

Brinnande av begär att hämnas, gör jag utkast till en angivelseskrift ställd till polisprefekturen i Paris, en annan till Paristidningarna, en väl anbragt omkastning i händelsernas lopp kommer och gör ett slut det tråkiga dramat, som hotat att utmynna i en fars.

Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad, frågade han ängsligt: Ä pappa hemma? . Och gick han in sin fars rum, snokade bland papperna för att bland skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka bokhandlarens.

Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare. Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom den öppna dörren, till dess han tröttnade regnet. Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande vid fönstret och såg ned gatan.

Vi skaffade lämplig lektyr för hennes fristunder; vi lagade att vår fars porträtt med de goda men bistra dragen betraktade henne, hon låg i hans säng. Naturligtvis fick hon följa oss i kyrkan, och söndagen lämnade vi henne överhuvudtaget aldrig ur sikte.