United States or Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
På det sättet hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse. Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud!
Jag kunde inte presentera henne någonstädes, och dessutom var hon idéfull och envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud hvilket var det sämsta hon kunde göra ja, jag var beklagansvärd, bror, ett olyckligt äktenskap är det värsta af allt. Men min bäste, hon dog ju, hvarför gifter du ej om dig, du unga karlen?
Och författaren har ej heller den tillfredsställelsen, att vid slutet lemna läsaren öfvertygad om den grundsanning, som han i inledningen proklamerade. Ty åtminstone för oss framstår Anna trots skaldens hela didaktik i en mycket sämre dager än Phillis, just derföre att den senare tvärt emot hans medvetenhet råkat få en liten gnista af poesi. Ett i sanning olyckligt resultat för en didaktisk poet!
Att bli kär när man ligger borta för att vila sina nerver, är ett av de mera meningslösa företag, som en ung man kan inlåta sig på, ty dels river kärleken upp hans redan förut trasiga nervsystem, så att han känner nervdallringarna ända ut i fingertopparna, dels verkar han därigenom så nervös, att flickan säkerligen inte tycker om hans uppträdande, utan drar sig undan, vilket åter har till följd, att han blir olyckligt kär och följaktligen mera nervös än någonsin.
Vad är det som ska börja? All oro och jämmer. Se, en måste ju betänka, att hon är olyckligt gift Ja, men det är inte jag, sade Abraham. Åckåckåck, kära hjärtanes, jämrade fru Enberg och försvann. Morgonen därpå var Abraham generad. Fru Hyltenius däremot visade inga tecken till förlägenhet eller till oro. Hon var sig lik. Under fjorton dagars tid lämnade Abraham icke Björkenäs.
Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga att hinna det.
»Han böjde sig fram och lekte med en ullgarnsända, som hängde ner från hennes sykorg. »Med allt det tillvinnande hos min far säg: var inte ert äktenskap olyckligt?» »Nej.» Det kom häftigt och hastigt, som en eftertrycklig protest. »Var han dig alltid trogen?» Hon dröjde en stund med svaret: »Trogen?» sade hon långsamt. »Ja, han var mig alltid trogen.»
Men vigtigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna menskor. Han förstod hvad de talade och han märkte att han icke var barn. Dessa fullvuxna voro ju hans jemlikar. Han hade ju varit olyckligt kär, lidit, kämpat, men var qvarhållen i barndomens fängelse. Och nu kom han till fullt medvetande om att hans själ var i fängelse.
Du skall tro, Sven, att jag också gjort upp en plan i det hänseendet... Jag vill göra din lycka fullständig, min gosse. Jag tackar patronen, sade Sven och vände sig oroligt på stolen. Jag känner en flicka, som råkat bli kär, ja, riktigt olyckligt kär uti dig, Sven. Hm... jaså. Du skall fria till henne, min gosse, och det genast.
Men ett i de flesta hänseenden olyckligt äktenskap hade upplöst denna fasta ambition i nycker och infall, som någon gång kunde få en viss prägel av förryckthet, så främmande för vetenskapen. Och likväl hade hennes äktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt så åtminstone några av dess utövare.