United States or Tajikistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken, med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme och fyllning.
Nå, han, pojken, växte och blef större. Hans yttre liknade hvarken fars eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till någon af herrskaperna der uppe. Blek och fin, smärt och rak i ryggen, en riktig herremansfigur. Och de stora svartgrå ögonen, hvar hade han fått dem ifrån? De voro melankoliska i blicken, tittade frågande omkring och sågo svärmiska ut.
Skummet fräste dem högt upp i ansiktet. Tomas och Märta började springa; vid mitten av bron var en genomfart för ångbåtarna och en tilläggsbrygga, och vid bryggan låg just en av Svartsjölandsbåtarna, på väg till staden. Det var nätt och jämnt att de kommo med. Den lilla lurviga, svartgrå hunden stod ensam kvar på bryggan och gnällde sakta, med svansen mellan benen.
Han undrade om den gamle då mer än annars kände den tunga sorgen av att hans ende levande son inte kunde tro och känna frid. Men han sade ingenting, och när han läst slut och bedit högt gick han bort och lade sig på sängen med händerna knäppta över bröstet och ögonlocken slutna, mager, med urätet ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgrå över barvinterbackarna och skogen.
Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd en smal skugga, uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets svartgrå vägg. En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en. Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens mäktiga bloss. Man intog ånyo sina platser. Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.
Han ställde sig vid det öppna vindögat, och de svartgrå flikarna fladdrade i draget. Det tog aldrig något slut på den oupphörligt växande skaran. Det var landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur de vilda hoparna och fyllt med ädel vilja. Där lyftes handsken, som aldrig fick höjas till en kvinnas kränkande. Där blänkte ringen och bältet, trofasthetens sinnetecken.
Ingen människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag lagt trakten öde. Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont. En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram till dem på ångbåtsbryggan och som de hade visat sig vänliga emot, följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i närheten.
Väggar och golf, sammanfogade af oformliga furustockar och plankor, äro kolsvarta, de förra af rök, de senare af allt, hvad i åratal förgäfves väntat en skurning. Taket synes sällan; det är gömdt ofvanom ett rökmoln, som lik en svartgrå päll hänger sju eller åtta fot i höjden och öfverskyggar utan att besvära.
Dagens Ord
Andra Tittar