United States or Curaçao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kort därefter satt han åter i spetsen för sin trupp och red bort. Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från troner och faror.
Hvem talar här? Kan ni en bön mig lära, som himlen når? KATRI Se opp! KATRI. Stig högre upp, kom, skåda hur din son till döden går! EBBA FLEMING. Hvad har jag gjort dig, att du mig förkrossa vill? KATRI. Hvad gjorde jag, att ni mig krossade? EBBA FLEMING. Ar du en moder, så gå! KATRI. Jag var en gång, hvad nu du är, nu är jag, hvad du varit förr. EBBA FLEMING. Erici!
Hämnd! Tyst jag kommer: och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag! Vår nästa natt skall bli min första dag! åttonde scenen. Arvid Stålarm. Johan Fleming mötande Ebba Fleming. EBBA FLEMING. Här händer något rysligt. Ifrån fönstren man ser på andra stranden hemska värktyg uppresta... STÅLARM. Se ej dit, man vill förskräcka vårt mod: det skall blott högre egga det. Vid Gud!
Senare Olof Klaesson. STÅLARM. Ett bud har kommit i denna natt; igenom sorglös vakt det lyckats smyga hit. JOHAN FLEMING. Och detta bud? EBBA och JOHAN FLEMING. Olof Klaesson! OLOF KLAESSON. Ja tyvärr! EBBA FLEMING. Och krigshärns öde? OLOF KLAESSON. Spridd är den och slagen, och jag hardt när att bli tillfångatagen.
JOHAN FLEMING. Min moder, Vi måste rädda Sigrid. EBBA FLEMING. Det är sant! JOHAN FLEMING. Följ henne du, blif hennes moder. EBBA FLEMING. Johan! En bättre tröstarinna finner hon i hvarje kvinna än i mig. Nej här, lik Indiens stolta enkor vill jag dö och ila utur offerbålets lågor till ärans himmel i min makes famn! Fjärde scenen. Johan Fleming. SIGRID. Hvad föregår här, Johan?
OLOF KLAESSON. Så har då alt mot oss sig sammansvurit! Nu jag förstår den syn, jag såg i natt. JOHAN FLEMING. Såg henne du? OLOF KLAESSON. Det måste varit hon. Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt, där muren högst sig reser upp ur fjärden. så luftig som en dimma vandra fram. På mörka lockar skeno gyllne smycken, tillsammanvirade som till en krona.
Nu finnes ingen sorg och saknad mer, och kvällens fest, som ämnad var att fira mitt afsked, du förvandlat i en fest, där kärleken är värd och fröjden gäst. SIGRID. Här är så kvaft i denna tunga sal! Hvar är din moder? Låt oss gå till henne! JOHAN FLEMING. Kom hällre ned i slottets trädgård då! Re'n börjar aftonrodnan västern måla, och höstens blommor hälft förvissna stå.
När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till Kymmenegård.
Den allvarsamma, vackra och stolta flickan! Gå och säg åt henne det ordet blott, hon skrattade dig ut och gret på samma gång, att du ej bättre förstår dig på ett litet blygsamt hjärta, som troligen ej känner högre lott än att få falla dig om halsen blott. JOHAN FLEMING. Nej, nej.
SIGRID. Jag lämnar eder nu. Femte scenen. Johan Fleming. Daniel Hjort. En himmel är den ljufva flickans själ, så klar och ren, att minsta vårmolns skugga märks därpå. Hjort, du mår icke väl? DANIEL HJORT. Vill ni mig hjälpa? JOHAN FLEMING. Du saknar sysselsättning, och din själ blir trött af bara intet, tanken mattas och lynnet bittert blir.