Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 maj 2025
Och hade jag helst vid kanonerna där En veteran, En man, som vant sig att bruka gevär, En krutsprängd fan; Men nej, en yngling, spenslig och fin, En femtonåring, en gref Schwerin Skall svara för batteriet, Hvad håller en sådan för min?"
Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte hattarna.
En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han bara visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla honom i benen, då han skulle hälsa på sin far.
Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är han schåare. Är han mycket gammal nu? Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är skillnaden, ser du.
Nu slog uret på Tuilerierna nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna det var för medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till dem, som stormade in på hotellets gård. Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo ropen: Leve Förste Konsuln!
Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte hattarna.
Den gamle Drufva, han spände sin blick: "Det där klang stål! De orden, herre, de slogo ej klick, De råkte mål. Så må jag kalla er vek ej mer, Men tacka Gud, att han gett mig er, Ty hjärtat är det, ej armen, Till slut dock, som kraften ger." Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred Sin första strid. Hans folk, svårt härjadt, till flykt sig spred, Han själf höll vid.
Nu slog klockan tolv det fatala klockslaget; hans tal var slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde. Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!
Då han kom med kanonerna åter i hamn, Då ropade grånade kämpar hans namn, Och vid högt hurra slöt Drufva Den tappre i faderlig famn. Den unge hjälten! Hans namn gick opp Med tidig glans. Ej sågs en bana mer ljus af hopp, Mer skön än hans. Hur blef den banan ej kort ändå! Ett månhvarf hunnit ej halft förgå, När till närmaste grifthvalf vägen Var måttet på den också.
Han var glad som en lärka och lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal, och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om hästen och red hem för att göra toalett. Ultimus hade haft en svår natt.
Dagens Ord
Andra Tittar