United States or Belarus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av hundra andra. Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon. Det var herr Olof Duva, som tjänt papisterna, svarade en annan. Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, anmärkte en tredje. Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten! Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen.
Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla tider hans skugga! Drickom även för hans sköna änka! Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle fältherre.
Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre. Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och lagar, att packet följer dig. Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln! Död åt hedningarne!
Här i landet vågar svårligen en länsman, av aktningsvärd omtanke för sin familj, driva sin tjänst som den bör drivas, det vill säga: klå bönderna, ty om också landshövdingen skulle se genom fingrarne med det, så kan det likväl hända, att en liberal tidningsskrivare får tag uti det och upprör himmel och jord... och så är man av med sin tjänst... Nej, min käre Brackander, leve Ryssland!
Och drabanterna ställde upp sig, var och en med sina vapen i handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring konungen. Därefter förde han ut konungasonen och satte på honom kronan och gav honom vittnesbördet; och de gjorde honom till konung och smorde honom. Och de klappade i händerna och ropade: »Leve konungen!»
Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln! Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av namnen St.
Bernard, Montebello och Marengo dessa namn, som i går ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli rev hon hastigt upp den stora bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: Leve Frankrike!
Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv: »Leve Förste Konsuln!» Och som jag säger det, knäpper jag i all hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall leva ...
Doktor Roth hade tagit sin lille vän upp på armen och bar honom kring i salen, görande miner som en öm dadda. Nå, sade redaktören, det är ju väl, när det slutar med glädje. Kroken hade visst tänkt sig något annat, men det går val över, det med. Leve glädjen och ungdomen, kära bror. Vi gamla, vi nöjer oss med nattmössan och ett varmt krus vid fötterna.
HERREN svarade: »Han har gömt sig bland trossen.» Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket. Och Samuel sade till allt folket: »Här sen I nu den som HERREN har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket.» Då jublade allt folket och ropade: »Leve konungen!»