United States or Pakistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans åldriga stammar lutade över bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade kommit aningen till mötes.
Kunde jag bara öppna den och slita ut det, skulle jag bli sund igen. Men det kan du inte, och därför måste du dö. Det är ingenting att blekna för, Magnus. En gång måste det ske. Det har du alltid vetat. Varför skulle det då skrämma dig just nu? Magnus lutade sig över honom, lågmäld, nästan viskande. Befall, och jag skall låsa upp fängelsedörren för dig. Valdemar fick ett förskräckt uttryck.
Har du också inga målrunor att värja dig med, så har jag i natt inlärt din goda fylgia allt vad hon skall säga. Eller går du redan bland honungsblommorna på glädjestigen och låter mina frågor flyga förbi likt små svarta flugor, som ingen bryr sig om att fånga? Om du bara svarade mig för en enda gång med ett aldrig så sakta viskande, skulle jag veta något.
Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka armar hoppade Clara ner.
Riddaren bläddrade mekaniskt i handskriften, som låg framför honom, sänkte huvudet i båda sina händer men lyfte det igen och såg med en blick av överraskning och nästan rädd misstänksamhet mot dörren, ty han hörde något därifrån: en halvt viskande, halvt sjungande barnröst, ledsagad av toner med en skär, spröd, eterisk klang. Vad är detta? Är det han? Vågar han sjunga i vår närvaro?
Hörs det upp, när man går i trappan? frågade hon viskande och kom honom närmare. Ja, tyst Och så kysstes de, länge. Han drog henne intill sig så hårt, att hon till sist bad: Inte så inte så Utan ett ord smögo de som tjuvar nedför trappan. De gingo länge, utåt landet, i den tomma parken. De sade knappast något till varandra. De förklarade ej sin kärlek.
Då satte sig Sorgbarn vid dörren och väntade i långa timmar. Men först mot kvällen trädde riddaren ut. Dagern föll sparsamt in genom det trånga och dunkla fönstret. Riddaren synade ett gammalt svärd och teg. Det var så tyst, att sandens rinnande i timglaset förnams som en sakta röst, viskande om tröst och död. Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland.
Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att se denna lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld. Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor: Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom?
En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina saker ända tills vi kommer i land med dem.
Plötsligt och till synes tämligen omotiverat stampade hon ursinnig i golvet och fräste: Sätt åtminstone på dig rocken, din drummel! Ludwig reste sig, storögd, tog sin rock. Hon fortsatte viskande: För resten behöver du inte gå genom sängkammaren. Du kan lika gärna gå genom Jan-Petters rum. Skynda dig! Och vänd mot sängkammaren ropade hon: Jag kommer. Jag ska bara snöra skon