United States or Taiwan ? Vote for the TOP Country of the Week !


Men nästa stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gången, märkta av förgängelsen, och de kommo ihåg, att snart skulle andra småtärnor stå och tänka dem själva samma sätt. Och skulle det år efter år, ända till dess ingen längre visste, att de hade funnits till. De släppte varandras händer och smögo sig in igen utmed väggbonaderna.

Här ljöd aldrig ett skratt, hördes aldrig ett glädjens ord, här kunde ingenting blomma, här var döden bofast både innanför de murkna väggarna och utanför, där människor och djur smögo omkring som skuggor. Därinne låg hennes far sedan flera veckor till sängs, saffransgul i hyn, och slog själf med darrande händer dagligen en ny spik i sin likkista.

Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och när de långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro även de, vilka ett uppriktigt svar hans fråga hade skänkt välstånd.

De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att han skulle , nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen. Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. Jag är ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. Min mun har ett vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det? Nej.

Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en bulle och god kaka. De hade roligt, det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk voro ju snälla emot dem. Barn, som voro med bröllopet, smögo småningom fram till dem och ville göra sig bekanta. Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.

Hörs det upp, när man går i trappan? frågade hon viskande och kom honom närmare. Ja, tyst Och kysstes de, länge. Han drog henne intill sig hårt, att hon till sist bad: Inte inte Utan ett ord smögo de som tjuvar nedför trappan. De gingo länge, utåt landet, i den tomma parken. De sade knappast något till varandra. De förklarade ej sin kärlek.

I tyst förundran kring hans rika vagnars prakt, Hans guldbesmidda tjänare; Sig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar, Betraktande med häpnad allt. Miljutin blott, den gamle, silfverhårige, Tog i de andras fröjd ej del: Sitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp, Nadeschda än ej kommen var.

Och många skott, som först tycktes sväfva i luften några dagar, blefvo sedan just de lätta trådar hvilka fäste sig vid trädet och dess grenar, och smögo sig mellan grenarne mjukt, ja man kunde säga harmoniskt.

Och alldenstund man icke fick med eld till höet, förföll förslaget och tåget satte sig i gång tillbaka ner backen, där offret anställdes. Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande strykstickor och en ljusstump.

Men när de sågo, att han var död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn. Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare.