United States or Pitcairn Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Upp till knät ren är hon innesluten; Och den unga, smärta kvinnan småler, Aktande ännu det allt som skämt blott. Oförtrutet murar framgent skaran Och kring henne hopar sten och bjälkar. Upp till gördeln innesluts hon redan Och betryckes tungt af sten och bjälkar.
FRUN. Seså, rodna inte, och framför allt, upprepa inte den der vanliga frasen som man hör all ungt folk nu för tiden! De äro i fråga om äktenskapet alldeles som väl uppfostrade barn, hvilka slå ner ögonen när man bjuder dem bakelser eller konfekt! Du småler? Genera dig inte, mitt barn! skratta till och med .
Men då hon går uppför backen till villan, händer något. Ada kommer flygande, och då hon känner igen sin matmor, sjunker hon stilla ned på hennes huvud. Och där stannar hon. Fru Blom småler vänligt och går vägen fram med högburet huvud och Ada på hatten som en grann och vacker prydnad. Badgästerna följa i en lång ström från bryggan. På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma.
Närmre träder svågerparet redan Fram till Gojkos ungdomssköna maka, Fatta henne vid de hvita händren Och till borgens grundval föra henne. Och de vinka dit byggmästarn Rado; Murarena kallar åter Rada Men den unga, smärta kvinnan småler, Aktande det allt som skämt och lek blott. Och att lägga borgens grundval ila De tre hundra murare till verket Och kring henne ställa sten och bjälkar.
Men pater Henrik lever, och såsom han fordom besökte riddar Bengt, besöker han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida, samtalande om de märkliga händelser riddaren upplevat i främmande land. Fru Helena lyssnar och småler åt sin lilla son; tärnorna lyssna även, där de längst bort i salen svänga sina sländor.
John bryr sig inte om det, tänkte hon; knappast skulle han lägga det på sinnet, äfven om jag skulle förälska mig i någon annan. Nymark beundrade hennes fina nackhår, hvilka slingrade sig i lockar ner på det hvita hullet. "Hvad menar ni, fru Karell? Kommer jag att lyckas?" "Man kan ju försöka." "Ni småler. Det ger mig hopp. Åh, ni har inte hjerta att säga nej." "Men hvarför?
Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet och liksom av ett behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt: Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera... Så kom hon åter att tänka på honom: Gud vet, om han alltid småler
Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv: »Leve Förste Konsuln!» Och som jag säger det, knäpper jag i all hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall leva ...