United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Assessorn såg nu att hon var klädd i spänntröja; det var en af de nya vänliga åtgärder som man vidtagit, kedjorna brukades icke mera härute. »Sitt nu», sade han, »och tala om för mig hvad ni har på hjärtat, sen skall jag göra hvad jag kan för er.»
Assessorn väntade en minut. »Stör jag er?» sade han om en stund, och hans melodiska röst med dess humana, milda tonfall ljöd med en vacker klang i den dystra cellen. Då han icke fick något svar, upprepade han sin fråga. Då vände hon sig häftigt om, reste sig halft upp i sängen och såg upp med sina rödkantade ögon, förskrämd och med en misstänksam, orolig och brinnande blick.
Östlings paradoxer roade dem alla, endast assessorn, som tagit sig några veckors semester från tjänsten, hade gärna sett att samtalet fått en annan riktning. »Hvem är det denna gång, som är den lyckliga?» frågade doktorn. »Jag tyckte ni talade om en kvinna jag hoppas hon förstår att uppskatta sin af er afundade lott att få bo fritt och födas med god mat i gallerhotellet borta vid rådhuset?»
»På hvilka grunder hvilar misstanken?» frågade med likgiltig röst assessorn, som just höll på att med en slö pennknif snoppa sin cigarr. »Jo, farbror skall veta att hon fick barnet på aftonen några timmar efter det hon tändt på brasan, ett friskt och sundt barn, som hon ett dygn därefter själf begrafde, utan att svara på folkets frågor, hvarför hon gjorde det.»
Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an, direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade ordres och gjorde frågor svaren väntade han sällan på. »Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf, »Lena, jag tror du är oskyldig men, det duger icke ändå, hvad skall jag göra med dig, jag vet det min själ inte!
Min käre man, han är alltid för mild, när det gäller sådana där odågor ... ack ... men sjukdom och de lidanden, som träffa finare konstruerade naturer, dem har han ingen sympati för. Det är därför att han saknar nerver.» »Kära min vän, tacka du Gud för det», menade assessorn och slog i likör åt Östling. »Här ha vi en förmildrande omständighet», fortfor han, »låt oss dricka.
Assessorn mottog varningarna med en tämligen likgiltig blick, tog själf nyckeln, låste upp till 67 och gick in. Det var en cell med ett litet gallerfönster uppe vid taket. En säng med en madrass, en hård kudde och en filt, vid sängen ett bord, det var hela möblemanget.
Fiskarns blef så elaka, så jag lät dem icke komma nära mig och barnet på hela dagen.» »Men han var dig nog till besvär, den lilla, säg, Lena?» Assessorn observerade henne noga under det han med affekterad inställsamhet gjorde henne denna fråga.
Hennes väldiga bröst häfde sig tungt, hon suckade och stönade, som om hon bar på en tung börda. »Seså, lugna sig nu, Lena», sade assessorn och gick närmare. »Jag är ju en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren för sjutton år se'n, då du bodde hos gamle Eriks på Lindön vid Norrskär? Då var du en ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta så här.
»Var inte ledsen», sade assessorn, »jag menar väl med er, ni behöfver icke försvara er eller tänka att jag vill er illa.» »Försvara mig ... hvad han pratar», hviskade hon, »ser han inte att jag har tröjan på, tror han jag vill rifva kronans kläder i tu, ånej jag försvarar mig inte. Han kan slå till, om han vill.»