United States or South Georgia and the South Sandwich Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hennes uppsyn ljusnade så småningom, den ytterligt magra men alltjämt senfulla kroppen böjdes framåt och sjönk så långsamt på knä framför sängen. Med hufvudet lutadt mot madrassen brast hon i gråt, grät sakta och lugnt. Klockan ljöd, och assessorn lämnade cellen utan ett ord. »Jag tycker, att Olson kan taga af henne tröjan», sade han till direktören, »och ge henne ordentligt med mat!
Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgörande. Man måste försöka Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara tvungen att så ofta lämna det kära hemmet och de älskade små, men hälsan, den dyrbara hälsan! Assessorn gjorde föreställningar, talade förnuft, bad i sin kärleks namn, åkallade alla ömhetens gudar, men förgäfves!
Och på sängen till hälften framstupa, med ansiktet vändt mot väggen och orörlig som en sten, låg en väldig, kantig kvinnogestalt, klädd i en brungrå, lång kjol och tröja, håret afrakadt som på en man. Skymningen här inne var så stark, att assessorn i början icke kunde urskilja något.
»Hvad vill då min unge bror göra utaf de fångar, som han kallar oförbätterlige eller obotlige?» frågade assessorn med en skärpa i tonen, som han redan de första åren af sitt äktenskap funnit för godt att lägga bort för husfredens skull, men som någon gång så här dök upp igen, när han talade med främmande.
Direktören gick och ursäktade sig för rännstenarnes tillstånd, för luften här inne, för trappornas tillfälliga bristfällighet och renhållningen i korridoren, som i dag var allt annat än mönstergill, alltsammans i anledning af vissa utaf underbefälets olydnad, missförstånd eller dumhet. Om han bara vetat att assessorn själf, och just i dag, en lördag, ville göra anstalten den äran!
Men hon här, hon är, ack herre Gud, så förhärdad.» »Ni kan vänta utanför, jag vill tala med henne ensam.» Direktören spjärnade emot. Det var visst inte rådligt, hon kunde lätt göra assessorn illa. En otäck person, 67-an, farlig och gemen, vore det ändå inte bäst att han var med själf, så att de åtminstone voro två, ifall något hände?
Han krumbuktade sig, talade med långa affekterade uppehåll, bockade sig, när det passade och icke passade och utdelade dessemellan i förbigående stränga ordres till de väktare, som de råkade möta. »N:r 67, fram med nycklarne till 67!» sade han till en kraftig uppsyningsman med ett ansikte som en f. d. förbrytare. »Herr assessorn vill se 67, har hon fått mat i dag?»
Hon hade sitt arbete ute i trädgården de hade nämligen en trädgård och sålde grönsaker till staden och hit kom sonen ofta. »Han var så beskedlig och talte så vackert och det var så grant väder och lindträden blommade.» »Igen de där lindträden och så det vackra talet stackars kräk», assessorn skakade på hufvudet och såg på Lena, som nu med strålande blickar fortfor att tala.
Den ene efter den andre af herrarne kom in ifrån herrummet, assessorn sist; han lemnade icke utan saknad sitt likörglas, det satte honom alltid i bästa humör, också då det eljest gått honom emot. Man lyssnade till de vackra, med själfsäker abandon utslungade tonerna, det dramatiska föredraget, det något anspråksfullt magnifika ackompagnementet.
»Han var så snäll mot mig, jag skulle ha' gått i elden för honom, i brinnande elden.» »Precis som då», tänkte assessorn »och det gick nog också därhän.» »Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord, för han såg ut som en ängel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds heliga kyrka.» »Och så lämnade han dig», afbröt assessorn, »och då?»