Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 juli 2025
Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin. Säg, Kerstin, kan ja få tie öre? Va ska han me dem? Ja ska köpa frimärken. Får han inte frimärken av sin far? Jo, men inte såna. De här ä gamla. Va ska han med gamla frimärken och göra?
Ännu så länge hade hon inte fått något frimärke. Han svarade: Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha. De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig. Har Antonia Persson dom då? Asch, Antonia Persson, hon har väl inga riktiga frimärken. Hon har bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde klassen. Känner du honom? Stellan nickade.
Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken Och där var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, övergiven... Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström.
Gubben hälsade och språkade om vädret och den långa vägen, tog upp frimärken ur väskan, smetade ett av dem på tungan, viktig som om han varit en betrodd tjänsteman, och så försvann brevet i skinnväskan. David hörde hans steg dö bort i gruset medan han återvände uppåt åsen.
Om man gav Rose frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet till det sista. Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas till något annat än bakelser och karameller.
Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon, med denna blick, han aldrig vågade möta. Och så sade hon: Minns du när vi dansade som barn i dansskolan? Ja. Och du gav mig frimärken? Ja. Vill du se min frimärkssamling? Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men han kunde ju alltid se på dem.
Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång, allvarlig och smärtsam process. På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina handlingar.
Det fanns hos henne någonting av honom själv. I hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Och dem hade han gett henne ... Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem. Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose: Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena.
Han kände med ens, hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet. Vad ska ja med de. Jag samlar inte frimärken. Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon lutade sig in mot honom och viskade i hans öra: Du ä väl inte ond på mig, Stellan? Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.
Och hon svarade: Je vous aime. Det ödesdigra ordet var uttalat. Nästa tisdag sade Rose: Men om du vill ge mig frimärken, så vore det väldigt stilit. Det var inte utan, att Stellan med en viss känsla av plågsam plikt de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju ingenting gett henne.
Dagens Ord
Andra Tittar