United States or North Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken Och där var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, övergiven... Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström.
Kanske hans far gjort som farbror Ekenström? Han öppnade försiktigt dörren. Fadern rörde sig ej. Stellan smög sig fram med snabba steg. Pappa, pappa, viskade han. Pappa, pappa, ropade han Då ryckte hans far till och såg upp. Stellan ryggade flera steg tillbaka. Han förstod, att hans far var berusad...
Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han började ana sitt eget framtida öde.
Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem. Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med. Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet. Efter en stund sade farbror Ekenström: Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig, gamla vän! Kanske vi ses igen.
Om Ekenström inte bott där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror Ekenström inte kommit hem just då?
Och i denna flytande massa var det som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim. Han tänkte på underverket, på farbror Ekenström, på allt han upplevat denna dag, som föreföll honom lång som ett år. Och han somnade in vid en sista förbiglimmande tanke på att farbror Ekenström varit en dålig mänska.
Och så ga ja frimärkena till en flicka i dansskolan för att hon samlade frimärken. Farbror Ekenström visslade till, en lång, utdragen vissling: Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och så kom du i klistret? Ja. Och så vågar du inte be din pappa? Nä! Jag förstår dig, unge man. Gud bevare din utgång och din ingång. Sådant talar man inte om för pappa.
En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän. Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck, vars förfärande innebörd Stellan ej förstod.
Han bara grät. Nå, då får du väl gråta dig torr då. Farbror Ekenström reste sig upp, tände en cigarrett och började gå fram och tillbaka på golvet, medan han visslade. Till slut sade han: Nu har du gråtit nog. Kläm nu ut med vad du har på hjärtat. Något riksviktigt kan det väl inte vara vid din ålder, då man inte har några skulder. Jo-o-o
Nu fanns det ingen... Och hade han inte då, för många år sedan, när farbror Ekenström hjälpt honom, lovat sig själv, att han aldrig skulle göra så mera? Han blev sittande kapprak i sängen med svetten i pärlor på pannan. Hade han inte förändrats mera än så? Var han ännu densamme? Var han fortfarande likadan som han varit många, många år tillbaka i tiden? Blev man aldrig förändrad?