United States or Tonga ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och hon ryggade för det leende ansikte, som mötte hennes blick, hon gick baklänges uppför trapporna igen, vikande tillbaka för honom som för ett spöke, en invånare från en annan värld än hennes. Det låg ju långa, långa år mellan deras förra möte och detta. Hon var en gammal kvinna, en dödsdömd, för hvilken det icke mer fanns en tanke på denna världen.
Min älskade såg på vårt förhållande med icke mindre tragisk blick än jag. Han föreslog, att vi skulle förgifta far. Jag vägrade bestämt; däremot förklarade jag mig villig att rymma med min älskade när och vart som helst. Ty jag ville sannerligen ej att han skulle tro, att jag var någon vanlig snäll pappas flicka, även om jag ryggade tillbaka för fadermord.
Men han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta av att ge dem någon betalning. Fordrade de att få ut sin lön riktigt ryggade han tillbaka, lamslagen av förvåning över deras taktlöshet.
Herr Svantepolk ryggade åt sidan och fortsatte att en stund gå tyst bredvid konungen. Har hon då redan hunnit att bli så mycket för dig? utbrast han slutligen. Plågar hon dig redan så häftigt? Jag fattar inte, att jag den här gången har kunnat vara så blind. Det är väl för dig, att du fick en förtrogen och att du bekänt utan omsvep. Bekänt. Vad har jag bekänt? Allt, allt, Valdemar.
Hon öppnade en dörr där inne sutto alla bäckahästarna med händerna på ryggen. De vände sig om och bara stirrade. Han ryggade ett steg tillbaka... Kom med mig nu, sade tant Emilie. Han följde efter henne fram till ett bord, som stod på en upphöjning med en svart tavla bakom. Vid bordet satt en gammal gumma, likadan som tant Emilie. Men hon hade en lång, gul käpp i ena handen.
Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med nedslagna ögon.
En gång har ni i självsäkert övermod nekat att stå mig till svars nu skall ni svara mig: vad drev henne till förtvivlan och död? Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom Louis ryggade tillbaka för blicken i hans ögon.
Han blygdes öfver sitt missgrepp och af idel förlägenhet hugade han sig gång på gång medan han rodnande ryggade hän emot dörren. Då han stod der och bugade för sista gång nickade hon nådigt åt honom som om han varit ett litet barn. »Jag kan gå med en annan gång», tröstade hon. Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han försvann.
Endast Osius visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars rand han stod. Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst, Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om förrädaren Julianus? Svara!
Och där syntes som en liten, liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande. Månke han kom på fötter igen, och det med fart. "Herre gulla! Gosse! Stinta! Sir ni! Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss." Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter.