United States or Côte d'Ivoire ? Vote for the TOP Country of the Week !
Varför äro ni inte glada som jag över att veta två människor lyckliga? frågade han och såg upp. Inandas det härliga solskenet och låt hjärtat hoppa av lust. Finns det inga harpare och flöjtare här i gården? Ärligt sagt, riddare, ert sällskap blir tråkigt i längden. Herr Svantepolk satt utan att röra vid maten. Du gjorde bättre att sörja din förlorade krona.
Han såg sig omkring som efter ett vapen, sköt upp den låga dörrluckan och böjde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan hästarna på tunet, men hade blicken fäst på sin egen skospets. Var skrynkla darrade och ryckte i hans ansikte. Här är ingen bostad för konungar, sade han. Hästarna vänta. Du har gått vilse. Den enfaldige trälen tordes inte berätta det.
Men på den tredje skulle den mångfrestande herr Svantepolk anföra en vapenlek efter utländsk sed. Han var den, som hade den största erfarenheten i en sådan sak, och han steg upp redan med solen. Några tjuvar hade kort förut blivit hängda just på ängen, där leken skulle hållas. Innan han skar ned dem, lät han binda in deras kroppar i säckar, så att de icke skulle falla sönder.
Nej, Magnus, jag är uppriktigare din vän, nu då jag går, än då jag kom. Så fick jag då äntligen en gång ett hjärteord! utbrast han och strök i luften över hennes huvud. Det måste barnaläppar därtill. Nu är jag stark, nu är jag trygg igen. Hör på, herr Svantepolk! Jungfrun måste härifrån. Herr Svantepolks milda och irrande ögon ljusnade. Klokt sagt, riddare. Det har länge varit min tanke.
På härbärgets tröskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad riddarära. Åter hade det tempel, som han byggt åt kärleken, ramlat till sand med alla sina himmelssträvande spiror och korsblommor. Hans huvud darrade, och hans tjänare voro ivrigt sysselsatta med att två honom och kläda honom i en anständig dräkt. De andra riddarna voro samlade omkring honom.
Men hur har då Valdemar sluppit ut i skogen? Har han då inga lekbröder, som vakta på honom? frågade herr Svantepolk och satte den bara foten i snön. Lekbröder? Algot Brynjulvsson vände sig om och pekade på några andra barn, som stodo bakom honom. Här ser du den lille Tyrgils Knutsson, som aldrig kan ljuga och aldrig slår ett djur.
Vi äro varandra mycket olika, Svantepolk. Och ändå skall du en dag giva mig rätt. Kanske är jag en stor narr, Valdemar, men då har jag för dig blottat det djupaste i kärlekens väsen på samma sätt som en enfaldig predikare kan råka att med sin förlägna och stammande tunga uttala djupa sanningar.
Svennen, som kom in med fatet, ropade medan han gick utefter bordet: Musköl... nya kakulägen vid var tallrik... Det är östgötarnas lagman, hövdingen på det förpantade Lödöse, vår vördade konung Magnus' mest betrodde storman, riddaren av hans råd, välbördige herr Svantepolk Knutsson, som är värd för den här omgången!
Jag kunde giva dem besked. Jag kunde hjälpa dem, till och med, om han vore tagen av dvärgarna. Här han stack handen i ficksäcken här har jag segerstenen, som jag hittat i magen på en svart hackspett. Och här har jag den sällsynta vita fjäder, som vuxit på en svart korp och som kan rista upp den tjockaste stenhäll... Herr Svantepolk stod nigande i släden, och frossan skakade sönder hans ord.
Han såg upp från svärdsknappen, smickrat häpen över en så ovanlig stridslust hos Valdemar. Herr Svantepolk, sade han, jag tillstädjer, att konungens befallning blir lydd. I nästa ögonblick syntes den okände mellan hasselbuskarna på sin häst, en bred tung hingst med yvigt hår omkring hovarna och nästan bockaktigt skägg under huvudet.