United States or Tokelau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i skogen. Herre gulla Ante de är någe som rör sig här ute!" Maglena kröp intill brodern. "Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som två ögon midt i svartgrenarna." "Där? Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"
"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å Gullspira, kom ihåg de stinta?" "Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int undras jag på de int." "Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk.
Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog Anna-Lisa i handen. "Välkommen till oss, stinta, och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli govänner, det känne ja' på mej."
Hon räckte med ett godt leende sin hand ut emot Ante. "Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon, lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund. Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."
De skulle upp och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon. Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig timmerflottare kom och tog henne vid handen. Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den, och höll sig till en gosse där. Bruden och brudgummen dansade inne i ringen.
Det var just inte vanligt att bli hälsad så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna. "Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka halsduken från Anna-Lisas ljusa hår. "Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon upp i bondhustruns sorgsna. "Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa, hon som Herren tagit."
Hon såg dum och besvärad ut och hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning. Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en så stor stinta kvar i knäet. "Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande modern.
"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa." "Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."
"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik. Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af tvättning och kamning stod alltjämt för honom. "Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske." Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.
Denna gång ämnade de låta Per-Erik stanna hos Gullspira. Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna.