United States or Dominica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och drabbande stålet klang, Och Morven hörde med tjusning än Ett sent, halft döende eko Af ljud från Ossians dar. Då hejdade Hjalmar rörd Sin hand, som måttade dödens hugg: "Håll, yngling", talte han, "spara Jag vill åt sagan ditt lif. Mig gläder din morgons glans, Din dag skall stråla af sol en gång; Kom, räck mig handen försonad Och lef för bragdernas fröjd!"
Hur skall det bli att lefva i En öde skog för dig? Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid; Nej, hulda, nej, du följer ej. Blif kvar och lef i frid!" "Nej, gode, nej, gå ensam ej, Jag dig med tårar ber. Förlåten, o, hvar får jag ro, Hvad är mig lifvet mer?
I lyckans dag fann jag så lätt att dö. Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat, hur kan där hoppet ännu hviska: lef! Om åter till min dyre kung jag länder, det är ej den, som for, som återvänder. HERTIGEN. Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är till domen mindre skyldig än de andra. Träd närmare!
"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik. Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af tvättning och kamning stod alltjämt för honom. "Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske." Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.
Älska, yngling! Hjärtats lågor svalkas; Drick! En vinter utan drufvor nalkas; Lef och gläds och njut och le och skalkas! Frost och domning följa sen. Hur lång ar vägen? Kort för det friska sinnet, Men lång, ack, lång för det sjuka hjärtats väntan. När skall hon komma, när skall den hulda sjunka Säll i min svallande famn?
"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?" "Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke märkvärdigt!" "Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena.
Du är den siste grenen af vår ätt. Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt. Du smyger bort. JOHAN FLEMING. Nej aldrig, Olof, aldrig! OLOF KLAESSON. Du måste. Mins vårt namn! JOHAN FLEMING. Lef du för det! FÅNGVAKTAREN. Vi äro dödens, om ni längre dröjer! Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor er ingen ser. Välan, du blinda slump, var än min vän! Än är ej tid att dö! Fjärde scenen. Fångvaktaren.
"Nå, hvarföre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig af hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt hjerta, i det hon sade: "Lef väl Salik! Välsignad vare Allah och Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik, tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt, som du brukade förr".
"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt." "Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet. "Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor.
Dagens Ord
Andra Tittar