Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade hon icke velat giva för att i detta ögonblick kasta sig i hans armar, för att säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull! Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och kysste lugnande hennes hand.

Ljufva källor och vattensprång, Sjungen gladt om en framtids dar, Att jag glömmer den tid, som var, Glömmer lifvet med kval och lek, Glömmer den, som min trohet svek! Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen ömt ur min egen själ Åt den falske ett långt farväl!

O, har han hjärta, skall han gråta över dina bleka kinder och rysa över din arma moders kval! Jag skall föra min fader till dig, men Assim får icke döda honom, sade Sorgbarn. Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svärdet, som låg golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet är henne mindre dyrbar än din faders svek. Tyst! ropade Sorgbarn till Assim.

Men se, I alla som tänden upp en brand och väpnen eder med glödande pilar, I hemfallen själva åt lågorna från eder brand och åt pilarna som I haven antänt. Av min hand skall detta vederfaras eder; i kval skolen I komma att ligga.

Kring Golgata breder nu aftonen ut sin stillhet, sin ro och sin frid. Vår Frälsares lidande ändtligt är slut, han kämpat sin smärtfyllda strid. Han druckit den kalk, som hans Fader fyllt i, vår skuld han försonat han köpte oss fri. Han köpte oss fri genom gränslösa kval, som ogärningsman blef han dömd. Hans väg förde ner genom dödsskuggans dal, af Gud han sig trodde förglömd.

Lifvets ängel satt skaparns högra arm, Nedanför låg jorden i sin barndom än; Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm Ren den första synd, som växte opp den. Flyg, sade Gud till lifvets ängel , Straffande till jordens skuldbehöljda dal! Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå, Intet väsen fly förgänglighetens kval.

Hon smög sig in mellan oss under falsk lösen: hon sade att hon älskade dig; hon sade det med sina smekningar om hon också aldrig sade det med ord; är en kyss mindre än en stafvelse? Men hon har aldrig älskat dig ett ögonblick. Kärlek kan , jag vet det, men den dör i kval och vånda eller tvinar långsamt bort, eller den dräpes af ett slag utifrån.

Hon kände sig rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste, att han skulle komma. Om icke i dag, i morgon och om icke i morgon, snart . Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick omkring och såg all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för hans skull. Och kom han.

Jag anländer alltså i syfte att bliva straffad för att återvinna friden, och när jag lagt bakom mig den sista byn och det sista krucifixet, känner jag i förväg en fördömds kval. Det var ett småbarn, endast sex veckor gammalt, jag hade lämnat; nu återfinner jag en flicka två och ett halvt år.

Jag är vansinnig om dagen, Sorgbarn. Jag ville döda din moder. Jag hatar din moder om dagen, ty är jag vansinnig. Vill ej din moder döda mig för min trolöshet, min grymhet, för alla de kval jag tillskyndat henne? Sorgbarn, fråga din moder, om hon vill taga mitt blod. Det är hennes rätt. Men Sorgbarn svarade: Hör du, hur vinden klagar: »Kan jag föra min fader till döden