United States or Benin ? Vote for the TOP Country of the Week !
Äfven en godsint man kan ledsna ibland och på henne Hämnas en grannes bitande ord, en tjänares tröghet; Men då ägnar det henne att blidka hans hetta med saktmod. Tyst må hon tåla hans knot, tills ifvern lämnat hans sinne, Likasom björken böjer sin topp för ilen och tåligt Väntar på aftonens stund, när stormarna längta till hvila.
"Sanna", ropade herr Gyllendeg nu, utan att i ifvern lämpa sina ord till det föregående, "håll vakt om hus och gård, skrapkaka, så att du icke bränner upp oss och hela staden på köpet, medan jag är borta, hör du mig, frågar jag. Släpp icke dina kattor in i boden, säger jag, det är en lögn, att det finns råttor där; det är dina kattor, som gnaga på brödet där, dina kattor, sotlubba, säger jag.
Tredje: öfvergå till vänskap. Drar han sig tillbaka, då var det ett tomt experiment, hvari hans verkliga känslor ingen del hade, och han skulle genast ha öfvergifvit mig. Försöker han på nytt, då har hans fåfänga blifvit eggad af mitt afslag, och ifvern att bryta mitt motstånd kan möjligtvis framkalla en verklig värme hos honom.
De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans person. "Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort!
"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt." "Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet. "Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor.
Så, af de älskade följd, hon vände tillbaka bekymrad. Knappt af vägen en hälft man hunnit, då redan i nejden Hördes en kallande röst och man märkte den gamla Susanna. Spanande kom hon och syntes ej litet förtretad och viktig, När med sin förklädsfåll i handen hon skyndade framåt, Färdig i ifvern att torka beständigt sin svettiga panna.
Ofta roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste, hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga, både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar.
Hennes ljusa hår lockade sig neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon. "Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi." "Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen.