United States or Burkina Faso ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Men då jag sade honom", fortfor ynglingen, "att jag för ingen vågade yppa, att jag varit på åsen, for mörkret bort från djupet, och det blef dager. Denna gång voro vi länge tillsammans, ock sedan träffades vi dageligen. Jag satt då på höjderna och såg öfver vattnen, och han satt nära invid och såg på mig, och hans öga var gladt och troget som en hunds.
Det var ju bara en inbillning. Hon såg sig omkring för att komma underfund med, hvar hon befann sig, och fortsatte sedan, lugnare, uppåt åsen längs med en stig, som slingrade sig mellan hvita björkstammar in i mörka furuskogen. Högt uppe på krönet stod slottet »Elsebo». byggt af en jätte i forntiden. Sedan dess hade ingen mänsklig fot utom hennes egen trampat marken däromkring.
Gubben hälsade och språkade om vädret och den långa vägen, tog upp frimärken ur väskan, smetade ett av dem på tungan, viktig som om han varit en betrodd tjänsteman, och så försvann brevet i skinnväskan. David hörde hans steg dö bort i gruset medan han återvände uppåt åsen.
Som en fura, mellan tallar fallen, Än i stoftet störst och utan like, Låg bland fiender, som stupat, hjälten. Men med sammanknutna händer, mållös, Som af åskan drabbad, stod den gamle, Och hans kind var hvit, hans läppar skälfde, Tills hans sorg fick ord och brast i klagan: "Nu är åsen i min stuga bruten, Skörden på min teg af hagel härjad, Nu är grafven värd långt mer än gården.
Här sågo vi stenar uppstaplade, betecknande en osynlig väg i rigtning åt Jotunheim; vi stannade, sågo längtande mot snöfjellens glänsande toppar, men vände dem med en suck ryggen och gingo tillbaka mot söder. Åsen var på stora sträckor beklädd med hvit mossa, så djup, att foten nedsjönk deri lika djupt som romanskrifvare säga, att den sjunker i mycket fina damers golfmattor.
Men då jag träffade den mörke, gingo vi längs vägen på kammen af åsen, tills milen började fyllas och den tog slut. Ibland stannade vi en stund och sågo mellan björkarna vid vägen och öfver strandgranarnas toppar ut mot fjärdarna. Och det var den mörkes nöje att se, huru jag med en kastad sten nådde långt ut i vattnet på båda sidor om oss.
Nu från tinget, där sitt straff han utstått, Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes Öfver Kangasalas ås tillbaka. Midt på vägen, där som smalast åsen, Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer, Slog han ögat opp och såg omkring sig, Såg och talte stilla till sin fångvakt: "Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar, Stränder, skogar, lunder, berg och ängar, Mäktiga att trolla kvar zigenarn.
Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen Höjde sig furar mot skyn, halfbrända, med glesnade kronor; Icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens Buktiga stigar, och snart uppnådde de toppen af åsen. Rikare röjde sig där den skiftande nejden. En ändlös Tafla af skogar och vatten och fält utbreddes för ögat, Klädda i skimmer ännu af aftonens mattade purpur.
Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.
Min morfäder var gammal och nästan blind; men han var nu vild af vrede öfver den obekante mannen med elden. Han kallade mig mordbrännarunge och sparkade mig ut ur stugan till att börja min vallgång. Denna dag kom jag sent på åsen, emedan vattnet var kallt och jag väntade, tills solen var högt uppe.