United States or Tajikistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Men då jag sade honom", fortfor ynglingen, "att jag för ingen vågade yppa, att jag varit på åsen, for mörkret bort från djupet, och det blef dager. Denna gång voro vi länge tillsammans, ock sedan träffades vi dageligen. Jag satt då på höjderna och såg öfver vattnen, och han satt nära invid och såg på mig, och hans öga var gladt och troget som en hunds.
Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss vi hade ju ingenting att vänta på precis, någon af oss. Så kom midsommarafton.
»Nu ångrar du att du bad mig komma», sade den unga. »Nej. Jag ångrar mig icke. Det var bäst att vi träffades ännu en gång.» »Det tycker jag också.» Samtalet stannade af. Denna sommarskymning öfver ett hotellrum verkade så underligt död och tung; den gaf intet af frihet och de båda kvinnorna trycktes af hvarandras närhet som af en olidlig börda.
Nästa dag sade han henne att han måste börja arbeta och att det var bäst de ej träffades på en vecka, han måste nödvändigt förtjäna pengar. Det gick ej an att gå så här. Hon tycktes bli glad över det hon frågade om han skulle skriva. Säg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade hon. Det var som om hon i detta sett ett svagt hopp till något som annars var omöjligt.
Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där, och då jag skulle gå, viskade jag till henne: »Får jag följa er i kväll?» Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra ack, bror, vad man var ung och rik! och så sprang jag. Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden. Och så gifte vi oss.
Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta initiativet och säga godnatt.
För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om. Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig.
Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här. Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut ifrån Kalmar. Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga yttre.
Hon visste, att detta var den andliga döden, men ägde icke kraft att arbeta sig upp. Hon var så ensam, sedan farmor dog. Hon talade aldrig med någon människa, knappast ens med sin make. De träffades sällan och hade ingenting att säga hvarandra.
En gång träffades de av en händelse, då Märta var inne i staden för att göra några uppköp; då gingo de in på ett litet avsides liggande konditori högt uppe på Drottninggatan och åto bakelser. De lovade varandra likväl att icke göra om det, ty slumpen fogade det så, att de blevo sedda av en väninna till Märta, som icke borde ha fått se dem.