Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 oktober 2025
Här skrev han upp på sig själv . Nej, det var inte rätt. Det var syndigt. Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett dem till Rose.
Varför gör du inte de? Den frågan ville han av finkänslighet ej besvara. Han hade alltid hyst förakt för pojkar som samlade frimärken. Det var inte en sysselsättning värdig en person, som med tiden skulle bli löjtnant och skjuta med kanoner och kanske komma ut i krig. För de skulle va så livat, om vi samlade frimärken båda två, för då kunde ja få dina dubbletter.
Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet, kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken.
Jag kan kanske hjälpa dig med affärerna, om du sanningsenligt talar om, hur du råkat i klistret. Det skulle intressera mig att höra, hur andra bär sig åt. Ja-aa Nå, alltså! Hur gick det till? Ja tog frimärken på kredit hos Ebenezar Svenson. Jo, det finns Ebenezare lite varstans här i världen. Jag känner dem. Men det ä väl inte så farligt.
Hon slog upp en sida och visade honom. Han kunde knappast se, vad det skulle förställa, så överplottrat med stämplar var det. Du tycker inte det är vackert! Du bryr dig inte ens om att se på det! Han skakade trött på huvudet. Plötsligen sade han: Vet du, Rose! Jag ska säga dig, att jag har haft så mycke obehag för dina frimärken, så jag bryr mig inte om frimärken mera. Vad dä då!
Hon hade kysst honom, hon hade bjudit på kondis. Det var inte som det skulle vara. Och så hade hon betalat med portmonnä . Nej, det var inte som det skulle vara. Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, på vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga: han såg den ej. Men han anade den, kände den.
Han kände det i detta ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns frimärken.
Han skulle visserligen bli rik, men ännu så länge Ja menade bara någon gång. Ja, svarade han, iblann jo Men nu blev hon stött: Ja tigger dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill. Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du iblann Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var i alla fall inte mera än rätt.
Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han tröttnat på, men vilka han vårdade med kapitalistens starka känsla av att ingenting bör förfaras. Han stod och såg i Antonia Perssons ena fönster och där alldeles nere vid rutan lågo några kuvert, på vilka det stod: 100 sorterade frimärken: 35 öre, 200 sorterade frimärken: 60 öre, 500 sorterade frimärken: 1 kr. 25 öre.
Han tänkte på vad Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog. Och så tänkte han på Rose. Han mumlade: Ich liebe dich. Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att man skulle bli rik. Några lektioner efter sade Rose: Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan.
Dagens Ord
Andra Tittar