Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 maj 2025
Under tvenne år, medan Krimkrigets kanoner dundrade och ryska soldater voro inkvarterade i hans gård, satt Runeberg vid sitt psalmarbete med en trägenhet, som ingalunda var hans vana vid diktandet.
Jag skall från denna höjd se hur man skjuter på varandra med kanoner, hur de stora generalerna på sitt vanliga snillrika sätt leda sina arméer mot varandra, och hur den enkle mannen i ledet, i avsaknad av varje taktisk bildning, nöjer sig med att stillsamt och flärdfritt köra bajonetten i magen på den lika enkle soldaten från andra sidan gränsen.
Å så manövrerar man mä dom liksom Gustav Adolf och Karl den tolfte å ser, hur de gick till. Pappa har själv visat mig. Å så om man vill skjuter man på varandra med kanoner. Fast dä gör aldrig pappa. Kalle funderade en stund. Har du kanoner då! Stellan nickade. Får ja se dom! Stellan dök in i leksaksgarderoben och plockade fram en kanon med fjäder bak, så att man kunde skjuta ärter ur den.
"Ja, min gosse, ännu så länge, men när de kristna folken blifva kristna på allvar och icke bara till namnet, då få vi smida om våra kanoner till plogbillar och våra svärd till trädgårdssaxar. Då skall intet krig, intet örlig mer finnas på jorden." "Få se, om den tiden kommer, tills vi bli stora", sade lilla Anna, hon med det stora träsvärdet. Djupt inne i skogen. Med teckning.
Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han ensam. Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland hade de också kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta hoppade som hos en liten fågel.
Alla betraktade nyfiket kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende.
Man önskar man var stor, riktigt stor, att man var löjtnant vid artilleriet och klädd i uniform, att man kom ridande in i denna stad med kanoner dundrande mot stenläggningen... Och man drömmer vidare, att det är krig och att man just skall draga ut i fält för att försvara fosterlandet och alla dessa flickor... Och man drömmer ännu vidare, att man kommer som segrare tillbaka: trottoarerna äro fullpackade med mänskor, som kasta blommor åt en, där man sitter brunbränd och manöverdammig på en svettig, fradgande och illa ryktad häst...
Icke litet belåten och nöjd öfver sin gynnares goda anbud och till och med smickrad af bifallet, besörjde herr Gåsevinge sitt glas och satte sig åter med ett ganska sorglöst utseende vid bordet, ehuru litet han i sitt innersta hade afgjordt, hvadan han i hast skulle taga ammunition för att ladda skarpt sina tre pompöst framdragna kanoner.
Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, som stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd. Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen. De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor. Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det gladde honom. Hans far sade: Här vilar Men så tystnade han.
I Moderna vapen förvånade och fängslade han oss genom det ytterst personliga sätt, på hvilket han i de lifligaste tonfall skildrade, hur det går till när kulor stöpas och kanoner gjutas. Här var inte fråga om något slags benägen undervisning i den tekniska understreckskrönikans manér.
Dagens Ord
Andra Tittar