United States or Afghanistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hade på sig den blå fracken med de gula knapparna. Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han löjtnantens gosse! Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård. Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor.
Han kommer in på Storegård nu. Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust gav honom några sista råd och upplysningar: Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster. Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej med. De hade inte förtroende för honom. Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög.
Han kände det i detta ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns frimärken.
Stellan lyssnade in mot stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna bulta i sitt huvud. Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu! Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och började sparka. Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena handen.
Nu var Köttlund alldeles inpå honom: Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan! Ja har unrat å unrat Jaså, din lilla söta guds ängel! Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att jämra sig. I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad.
Mitt emellan gången och gödselhögen stannade han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig tillbaka med en skakning på huvudet. Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig.
Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången. Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.