Och kom han , hon var tjuguåtta år, kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade henne dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå, stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!

Ehuru det icke var svårt att veta vad hon hette, genom att se anslaget i bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det, utan ge henne ett vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande hittade han De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en greve med det namnet.

Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande. "Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?" "Absolut!" försäkrade Bob Hyes. "Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min." "Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte." Harry Taylor funderade ett ögonblick.

Sedan försvann för långa stunder allt klart medvetande, och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria eller hittade hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende vin, och för var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan långt borta. Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och ödemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla.

Men en dag hittade Olof att säga åt honom, att han hade hår som en flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom. Men nu tillade store-bror: »Inte går det an för dig, som har fästmöOch det grep Sven djupt. Från den dagen upphörde han aldrig att kälta mamma om sitt hår. »Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.

Till en början fick jag dåligt betalt, och fast jag grät och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro nära att av svält, fick jag just inte mera för det utan snarare mindre. Men hittade jag att bära omkring spetsarna i en gammal pappask, vars lock det fanns några venetianska poststämplar. trodde folk min uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade därefter.

tågade vi ut ur bondstugan för att söka upp någon undangömd och idyllisk plats med fågelsång och klara källors porl, där vi ostörda skulle kunna idka vår lilla förströelse, och under tiden höll jag ögonen öppna och tittade efter vad jag behövde. Till slut hittade jag det.

Men nu hade det blifvit qväll ren, och nu var han trött af lek och arbete, och en präktig sängkammare hittade han åt sig, blå med silfverfärgade sirater, och der somnade han, ännu skrattande åt sin lyckade färd.

morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar, vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan meddelas till varning för dem, som förläst sig en känd havsförfattare. Jag låg kabelgattet, Rökte »fem blå bröder» Och tänkte intet.

När Lucia i luckan såg vem det var, gav hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren vid gavel. »Nej, se välkommen, Gustav, roligt att du hittade hit en gång. Stig inMed minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han.