United States or Slovakia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då du, din lättsinnige stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig... Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du är nobel! Sublim! Jag narrade dig! Du gjorde det, det vet du.
Och så kom han , hon var då tjuguåtta år, kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade henne på dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade på att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå, stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!
Han såg från sidan upp emot mamma och log: »Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se mig.» »Nej, gjorde du», sade mamma. Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar, vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma sin gosse själv.
När ödet gjorde mig till änka och narrade mig att bryta det heliga löftet till min stackars man, så kunde jag åtminstone ha fått lite ombyte! Det är en bra historia, avslutade Ludwig sin berättelse. Och fastän jag för tante Saras skull nödgats ersätta de finaste poängerna med blinkningar och harsklingar, känner ni nog på er, att det är en tragisk skildring ur det verkliga livet.
Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga, Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjärta Slöt han sitt älskade barn, och han talte försonad och sade: "Gå, vår tröstande ängel, och narra din moder att glädjas Så, som du narrade mig, illistiga, gå till din syster, Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt, Talte jag än förnuft i min knarrighet kvällen igenom."
Hör», sade han tydligare, »vill du inte hellre bort till ett sjukhus?» Nej, det ville hon icke. Hon försäkrade honom att hon var en elak, dålig människa och att man borde skynda sig att göra sig af med henne, ty slapp hon lös och någon kom och narrade henne om igen, så tog hon nog lifvet af honom till hämnd, om hon bara kunde.
Hon öppnade burluckan, stack in handen och lekte med fåglarna. De satte sig på hennes fingrar, nopprade på knogarna, ryckte i ringarna. De små klorna kittlade och narrade henne att skratta. Hon satte munnen till gallret och blåste på dunbollarna, blåste upp stjärtarna, lät dem balansera med vingarna. Hon var så upptagen av sin lek, att hon icke hörde Abraham komma.
Och då tröttnade Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och stred med varandra.