United States or Afghanistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Albert pekade åt karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet: Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren. Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren. Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi lägga det överst på båren. Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i Saras anlete. De kom i land.
Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt skaldens uttryck. I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden.
Före tio om morgonen, innan jag slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god handel och ett glatt liv! Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den härliga lantluften?
Du skall ärligt och förträffligt kunna sköta dig och de di ... Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste, det vill jag bestämt! Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga så. Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord. Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat högt och förrått sina innersta tankar?
Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död han var ju omkring hundra år gammal och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
Dörren mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade för ovanlighetens skull och kanske för första gången på ett decennium stått oreglad. Frampå förmiddagen anlände tante Saras gäster. Först kommo i förhyrd stadslandå damerna Theander, tre systrar och kompanjoner.
Nej det var bara för Saras skull. Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den gungande myrens många lömska undervattendrag.
Annette gick fram till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta. Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande morgonrodnad.
En har stupat af de fyra, Se, då såras äfven Lod; Ögonblicken äro dyra, Strömvis spills hans blod; Styrkan ren hans arm förlåter, Segerns hopp har flytt; Då är Stål på fötter åter Och i kamp på nytt. Den blef kort, så ryktet säger; Samma rykte nämner om Att till Sandels i hans läger Lod om kvällen kom.
Tante Saras förbindelse med dessa damer bestod endast däri att hon två eller tre gånger om året gjorde några små inköp i deras kortvaruaffär. Men gamla fruntimmer förstå att uppskatta varandra, de flocka sig gärna samman, sitta i ring och säga varandra barnsliga artigheter eller elakheter, giva varandra smeknamn och öknamn.