United States or Mali ? Vote for the TOP Country of the Week !
Samhörighetskänslan mellan syskonländerna på hvardera sidan om Bottenhafvet, hvilken lidit någon afbräck under den finska nationens sträfvan att stå på egen botten, hade genom Fänrik Ståls sägner återknutits med den historiska traditionens starkaste band; Sverige är i dem representeradt af sådana män som v. Döbeln, Sandels, af Klercker, v.
Vår här har mod, men den hade det mer På en half mil närmare er." Sandels, han såg på den komne förströdt: "Bevars, ni är varm som en ugn. Ni har säkert ridit er hungrig och trött, Kom, hvila en stund, var lugn. Man måste tänka på hunger och törst, Se här, genever till först?" Löjtnanten dröjde.
Han hade kämpat ut, Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut; Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek, Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek. Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an, Det var ej någon obekant, det var en välkänd man; Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgadt rödt, Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt.
"Ned, ned, general, er fara är vår", Skrek stormande hela hans kår. Sandels, han rörde sig ej från sin ort, Till sin öfverste talte han stolt: "Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjodt? Om det sviktar i dag, är det såldt. Men välan, ett försök! Var beredd till affär, På minuten är fienden här."
De rände på, man efter man, men åt enhvar, som kom, Gafs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom. Att störta denna jätte ned var mer, än arm förmått, Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott; Dock djärfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs; Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs. "Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du.
Väl behöfs i fält gevär, Men att såsom Fieandt strida Kan väl också ha sin sida. Därför säga ock hans män, När det väckes fråga än Om de tusende besvären, Landets fall och hufvudhären: "Annorlunda kriget gått, Om en general man fått, Som förstått värdera tiden, Och som rökt tobak i striden." Sandels, han satt i Pardala by, Åt frukost i allsköns ro.
Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott, Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott, Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få, Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också. Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant I sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant: "Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Döbeln och Sandels äro skarpt individualiserade fältherretyper hvar för sig, till hvilka väl det historiska stoffet flutit rikligast. I officerskårens lägre grader, hos v. Törne, v. Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidén och Lode, har skalden bakom deras underliga yttre funnit karaktärer af äkta inhemsk halt, vuxna på indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och dagtingan.
På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på; Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å. Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång, Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.
Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort, Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort; När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned Och frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred. Man viste på Sven Dufva då.