Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 maj 2025
Döbeln vid björneborgarnes aftåg från staden med knuten hand fara ut mot Vår Herre, för den otjänliga väderleken, ett drag af fritänkaren, som Runeberg ännu på sin höga ålderdom hade i minnet under sina samtal med Strömborg.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa; Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa, Så hjälper nog sig foten utan sko." Och Döbeln talte icke mer men höjde Af aktning hatten vid den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
Tag allt, hvad mörker finns i graf, Och allt, hvad kval i lif, Och bilda dig ett namn däraf Och det åt honom gif; Det skall dock väcka mindre sorg Ån det, han bar på Sveaborg." Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning, Förtappad är han evigt, om han dör.
Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt. Hans plit och gevär också: Hans ädla namn och hans krigarskatt, Den här skall i arf dem få." Man kom med vapen och dräkt i hast, De burits af femton, Stolt. Von Döbeln log med ett ögonkast På sin skyddlings trasiga kolt. "Stolts rock är blodig, det fordras mod Att dra det plagget uppå; Men Fähund, ser jag, har tjockt af blod På egna klutar också.
I Sägnerna har den tagit gestalt i N:o femton Stolt , landstrykaren, som af Döbeln på Lappos slagfält inställes i rotarna, medan Soldatgossen i lyriskt bevingade strofer förtäljer oss, huru den nedärfts generation efter generation.
Han led af pulsens brand, men i sitt sinne, En eld, mer tärande än den, han bar; Såg man hans öga, röjde sig där inne En oro djupare, än feberns var, Han räknade hvar stund, som hann förlida, Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida, Och ofta var hans blick på dörren fäst. Den uppläts, flärdlös trädde genom salen En yngling fram till bädden, till genralen; Och Döbeln talte till sin unga gäst.
Döbeln och Sandels äro skarpt individualiserade fältherretyper hvar för sig, till hvilka väl det historiska stoffet flutit rikligast. I officerskårens lägre grader, hos v. Törne, v. Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidén och Lode, har skalden bakom deras underliga yttre funnit karaktärer af äkta inhemsk halt, vuxna på indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och dagtingan.
Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud, I sträcktåg har han hunnit framom tiden. Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud; Nu syns han. Adlercreutz, som eldad af en gud; För vid hans sida hans kohort i striden.
En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen numro sju, Standar. Han stod med söndrig sko på ena foten, Den andra foten blödde och var bar. Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna. Med blicken mörk, med handen på sin panna, Besåg han stum den gråa krigarns skick.
Så talte vid sitt middagsbord, det rika, Herr pastorn, där han satt i all sin ståt, Han talte så och drog en suck tillika Och skar en bit af steken än och åt. Men på sin bädd låg Döbeln tärd af plågor, Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, Och feberflammor färgade hans hy. I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat, På tvenne dygn, de sista, icke hvilat; Själf var han kommen till Nykarleby.
Dagens Ord
Andra Tittar