United States or Palau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band, Blef då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand, Såg på honom, såg på folket, såg och inom en minut Låg den gamles skatt af slantar slagen öfver torget ut. Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord: "Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord.
Knappt för sitt barn så sörjer en far, som den vilde kalmucken Sörjde för mig, och han spred kring hela fientliga hären Snart ett rykte om mig, och envart som fånge jag lände, Hade jag vänner och firades. Själf den stolte genralen Log, då jag nalkades, mildt och kunde väl klappa min axel Stundom och fråga ett ord, hur jag trifdes och mådde och sköttes. Men med den ringare delte jag allt.
Då hans hvita Bijou bland lederna lopp, I sin snöglans purprad med blod, Och genralen med tjusningens eld i sin själ Gladt hälsade trupp och befäl; Då spordes ej mer ett smygande knot, En hviskning, bister och dof, Nej, ett jubel stormade honom emot, Och i jublet hördes hans lof, Och det roptes af röster till tusendetal: "Hurra för vår tappra genral!"
Det var för denna brud, han dog'." Vackert var det att betrakta Hjälten Adlercreutz, genralen, Hur han kom så tyst och sakta Till soldatens graf i dalen, Hur han stannade vid randen Och, med hatten sänkt i handen, Såg den enkla bädd fullbordas, Där Hans Munter skulle jordas.
När korpralen slutat hade Och steg ned från vigda sanden, Tog genralen själf en spade I den segervana handen. Det var han, som sist af alla Sakta lät på grafven falla Litet stoft af fosterjorden; Men han talte. Glöm ej orden!
Genralen känner den Och vill ej öfverge sitt folk i nöden: Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män, Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än, De trotsa honom, som de trotsa döden. Hvad under! Brusar han ej upp af harm Vid detta trots? O nej, han står betagen, Klar blir hans panna, blicken ljus och varm; Man ser, en eld är lös i djupet af hans barm, Och återskenet syns i anletsdragen.
Så red han hän och kom till ån, till stranden Där Gyllenbögels frikår uppställd var. Där stod en yngling, nyss från plogen tagen; Genralen såg de bleka anletsdragen, Höll in sin häst och röt med vredgad ton: "Hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden? Har du ej lärt dig än förakta döden, Din kind är hvit som snö, är du pultron?"
Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där." "Och, herre", talte han till den, som förde folket an, "Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man! Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!" Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned, När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Han led af pulsens brand, men i sitt sinne, En eld, mer tärande än den, han bar; Såg man hans öga, röjde sig där inne En oro djupare, än feberns var, Han räknade hvar stund, som hann förlida, Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida, Och ofta var hans blick på dörren fäst. Den uppläts, flärdlös trädde genom salen En yngling fram till bädden, till genralen; Och Döbeln talte till sin unga gäst.
Skall nu som en häst jag smaka Er snärt, då jag gjort som bäst, Så sparkar jag upp tillbaka, Och sparkar ock som en häst!" Genralen, han hörde hotet, Helt rak tillbaka han steg, Han tycktes ej ha emot'et, Han såg på mannen och teg. Och allt som han såg, så höjde Han högre sin resliga kropp. Och allt som han teg och dröjde, Så klarnade anletet opp.