United States or Burkina Faso ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men då befallning han fick att lämna munderingen från sig, Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan, Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta: Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen. Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna Gamla geväret som lön åt den tappre korpralen Johannes.
Är korpralen stygg mot dig, gamla gosse? Herr Adolf hade så när korsat sig. Han steg upp, såg sig omkring, men satte sig igen med en suck. Tala litet mer vårdadt, söta du ... annars! Här komma Mäienens, gudskelof! De äro jo, du har ju träffat dem här, då du var första gången hos min hustru de äro mycket hyggliga. De ä' fennomaner, särdeles framstående, utmärkta, allihop.
En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen numro sju, Standar. Han stod med söndrig sko på ena foten, Den andra foten blödde och var bar. Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna. Med blicken mörk, med handen på sin panna, Besåg han stum den gråa krigarns skick.
Så kringspanade äfven den ädelborne kaptenen, Medan de nalkades skogen, dess djup till höger och vänster. Sådan gick han förbi den tappre korpralen Johannes. Denne höll ej förgäfves sitt skarpa öga på nejden, Ty på en kvistrik gran, som höjde sig ofvanom bäcken, Viste han snart och talade så till den ädle kaptenen: 'Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen?
När korpralen slutat hade Och steg ned från vigda sanden, Tog genralen själf en spade I den segervana handen. Det var han, som sist af alla Sakta lät på grafven falla Litet stoft af fosterjorden; Men han talte. Glöm ej orden!
Ingen vek; där bröto med lugn soldaterna först fram, Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede; Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo Fram till ställe och ort, men många de lämnade efter, Träffade svårt af fientliga skott, och många de förde Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes, Som, då han åtta gånger geväret laddat och åtta Bussar förgjort, sist träffades själf af en kula i benet Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi, Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani. Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis. Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek, Men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek.