United States or French Guiana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hovmarskalken von Beskows bläckhorn, som förvaras under glas och nyckel i Historiska museum, hade på ett obegripligt sätt blivit fyllt med ärter. Vad skulle detta betyda? Ja, det var icke lätt att säga, men att det var ett attentat, det var avgjort.
DANN. Det var en blick, ett mänskoöga bara, Jag såg, men detta öga, denna blick, Dess färg, dess djupa glans, dess hela skick Såg jag i vida världen blott hos tvenne, Hos honom, honom, flicka, och hos henne. v. I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann! Kom, hjälp mig att mot målarn strida! Han kommer, båda komma, Trygg och han; Han fått den gamla dåren på sin sida. v.
Han var en man, soldaten, Som stått för kulor och död, Som tagit sin kost af staten; Nu åt han von Essens bröd Han gick helt stum och sluten, Men hans öga, det brann i glans; Han gick och kom på minuten, Med den gröfsta piske, som fanns. Han räckte den åt sin herre: "Jag är man i mitt led också, Och sköts det, sköt jag än värre. Och stacks det, stack jag som två.
Sigismund von Herberstein, hvilken två särskilda gånger, 1517 och 1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat materialet till sin i många afseenden epokgörande publikation den första värdefulla karta af Ryssland, som den geografiska vetenskapen känner.
TRYGG. Ja, kommer han På detta sätt, blir målarn körd på porten; Han tål ej någon ynkrygg, herr von Dann. JULIA. Jag önskar, målarn drefs från hela orten. TRYGG. Så, är det så bevändt, då går det an. JULIA. Jag har alls ingen lust att målas, Kanske, som man mig hotar, tjäras, tvålas, Gud vet allt hvad, en främling till behag. TRYGG. Han skall bli tvålad själf, försäkrar jag.
Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var fnoskig. Fröken kom in och slog sig ner att språka.
FRANK. Min bästa herr von Dann, det har Så liten vikt för er att detta höra. Min blicks legend, hvad kan väl den er röra? Jag kom att nämna den ett arf, det var, Emedan förr jag hörde folk så göra Här i mitt hem, i mina barndomsdar. v. DANN. Jag häpnar. FRANK. Nu till arbets! Det skall lätta. TRYGG. Hur skall jag det fästadt få? Där har ni hammare och nubb, låt gå!
Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt Att visa, hur jag har mitt sinne spakt. FRU BINGEN. Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan Gör solen mindre skarp. v. DANN. Hur menar ni? FRU BINGEN. Jag menar, om jag ger, hvad de begära? v. DANN. Hvad? Täcken? FRU BINGEN. Ja, det måste väl så bli. v. DANN. Det fägnar mig, det gör ni rätt uti.
Von Törne, vet du, var en äkta finne, En gammal, knotig björk med masur inne, Det var ej lätt att öfver honom rå, Det skulle vara hugg, som bet uppå. Han visste af det själf och trodde gärna, När folket sade, att han hade kärna, Att gamle Törne stod uppå sin kant Båd' som major och öfverstelöjtnant.
Familjebanden hotade att upplösas; fäder straffade sina söner därför att de sågo på dem, att de icke trodde på von Beskow; personer som råkades på gatan undersökte varandra med ögonen om de trodde på von Beskow eller inte; den som teg i ett sällskap, där von Beskow var samtalsämne, var genast röjd och kastades ut; unga ärelystna studenter, som hade lukt på vindkastens fördelar, skrevo artiklar i tidskrifterna och nu, när de vågade sätta ut sina namn, blevo de stora litteraturhistorici och en blev docent.