United States or Egypt ? Vote for the TOP Country of the Week !
DANN. Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän Ni måste flytta från vår ort igen Och fick först, sen de slocknat, återvända? FRU BINGEN. Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända? v. DANN. Och målarn? Hennes ögon likna hans? FRU BINGEN. I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans; Det är, som om han ärft dem, så de blända. Men om han vore hennes son kanhända? v.
Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt Att visa, hur jag har mitt sinne spakt. FRU BINGEN. Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan Gör solen mindre skarp. v. DANN. Hur menar ni? FRU BINGEN. Jag menar, om jag ger, hvad de begära? v. DANN. Hvad? Täcken? FRU BINGEN. Ja, det måste väl så bli. v. DANN. Det fägnar mig, det gör ni rätt uti.
FRU BINGEN. Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära Så mången bitter sorg v. DANN. Som gått förbi, Jag hoppas det? FRU BINGEN. Ja, himlen vare ära! Dock undrar jag, att jag så häftig var Emot den unge målarn, fast så nära Jag såg hans båda ögon. v. DANN. Hur? FRU BINGEN. Ett par, Hvars likar jag ej sett sen unga dar, Då jag dem såg hos ängeln här, er kära. v.
FRU BINGEN. Omöjligt, herre, nej, det måste nekas. Att hänga dem för fönstren ut att blekas! Ack nej, det kan man ej, det går ej an. v. Ni är den värsta mara, någon fann. Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel, Förgjorda öronrasp och ögongissel! Jag kan ej tåla Kan ej? v. Jag, en man! Men jag vill visa, att jag kan fördraga. Sätt er, lugna er! Det gäller ju ett lappri, som ni ser.
Hvad syns, fördrar jag nu? Det är en villa, Ni krusar bara, och ert krus är kallt. v. Fru Bingen, vi bli båda gamla, Och ålderdomen har just ej behag. FRU BINGEN. Man kan ej v. Hur? FRU BINGEN. Förhindra sig att samla År efter år, dag efter dag, Så länge man är till. v. Det medger jag. Det kan man ej, men eljest kan man mycket, Långt mer än ni och mången annan tror.
Och, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen, En skrumpen varelse, en vidbränd stek På världens glöd af mödor och bekymmer. Att ni ej lärt er af oss två Värdera kvinnan, kan man lätt förstå. Men jag försäkrar, att det skymmer För edra, ögon nu ändå. v. DANN. Och om det skymde, hör jag dock. Håll på!
DANN, rik egendomsherre på landet. JULIA, hans brorsdotter. AXEL FRANK, ung målare. FRU BINGEN, hushållsfru hos v. Dann. TRYGG, gammal trotjänare. EN SLÄTMÅLARE, i arbete hos v. Dann. v. v. "Omöjligt, kan ej, går ej an!" Till slut Skall man dock mer än mänska vara För att i längden härda ut Med denna hjälplöst platta mänskoskara.
DANN. Var kort, min fru, så kort ni kan! FRU BINGEN. Visst kan det smärta en, visst kan det svida Uti ens hjärta, att en okänd man v. DANN. Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida. Säg lugnt, hvad saken gäller. FRU BINGEN. Så, minsann! Jo, målarn, han grasserar efter täcken. v. DANN. Hå, är det därifrån den kommer, skräcken? Gif honom dem, så slippen I hvarann.
FRU BINGEN. Att kunna tåla är dock hufvudstycket. v. Det där var bra. Så sade ock min mor. FRU BINGEN. I synnerhet, herr Dann, när man beror. v. DANN. Beror? FRU BINGEN. Ja, såsom jag och många andra, Som haft vår bättre tid och sett den vandra. Vi lefva sen på nåd. v. Min bästa fru, Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra. Ni lefver här på ingens nåder nu.
Dagens Ord
Andra Tittar