United States or Solomon Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ni vill kanhända, att jag gråter Och tigger er om fred? TRYGG. För Guds skull, fröken, skynda! Tiden lider. Var viss, att gamle Trygg gör allt för er. JULIA. Se, den försäkran slutar våra strider. Här är ett bref, som ni åt målarn ger. Är det för tungt? TRYGG. Gud signe er, ni ler!
DANN. Det var en blick, ett mänskoöga bara, Jag såg, men detta öga, denna blick, Dess färg, dess djupa glans, dess hela skick Såg jag i vida världen blott hos tvenne, Hos honom, honom, flicka, och hos henne. v. I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann! Kom, hjälp mig att mot målarn strida! Han kommer, båda komma, Trygg och han; Han fått den gamla dåren på sin sida. v.
FRU BINGEN. Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära Så mången bitter sorg v. DANN. Som gått förbi, Jag hoppas det? FRU BINGEN. Ja, himlen vare ära! Dock undrar jag, att jag så häftig var Emot den unge målarn, fast så nära Jag såg hans båda ögon. v. DANN. Hur? FRU BINGEN. Ett par, Hvars likar jag ej sett sen unga dar, Då jag dem såg hos ängeln här, er kära. v.
Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg, Jag blygs att nämna det, kan minsta minne Från dessa tider bryta upp en våg Ur vinterisen i mitt frusna sinne, Som när jag nyss den unge målarn såg. JULIA. Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara v.
DANN. Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän Ni måste flytta från vår ort igen Och fick först, sen de slocknat, återvända? FRU BINGEN. Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända? v. DANN. Och målarn? Hennes ögon likna hans? FRU BINGEN. I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans; Det är, som om han ärft dem, så de blända. Men om han vore hennes son kanhända? v.
DANN. Barn, du tänker Helt visst på målarn nu och din kostym? Han kommer aldrig, om man kränker Hans hederskänsla. v. DANN. Din barett med plym, Hvad tror du, fäst med en rubin, som blänker? Han är för stolt därtill. v. DANN. Om sen du stänker En rad af stora pärlor kring din hals? Hvad säger bästa onkel, hvad befalls? v.
DANN. Var kort, min fru, så kort ni kan! FRU BINGEN. Visst kan det smärta en, visst kan det svida Uti ens hjärta, att en okänd man v. DANN. Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida. Säg lugnt, hvad saken gäller. FRU BINGEN. Så, minsann! Jo, målarn, han grasserar efter täcken. v. DANN. Hå, är det därifrån den kommer, skräcken? Gif honom dem, så slippen I hvarann.
Af dem har målarn, som vi satt i fråga, Behof som alla andra, till sin plåga. Han kommit till sin hemort nu Från Sverige, där han bildat sin förmåga Hur, onkel? Hvem? Hvad heter han? v. Men där han, ung ännu, har svårt att våga En täflan med så mången äldre man, Som vill ha pengar och som måla kan. JULIA. Men är det då ej möjligt att få veta Hans namn? v.
DANN. Ja, orka de? TRYGG. Om två ej orka, herre, tar jag tre. v. Hvad menar du? TRYGG. Blir något att bestyra? v. DANN. Ja, du skall skaffa målarn hit. Han skrufvar läppen, ha, det var en bit, Som tycktes smaka gubben smått af syra. TRYGG. Skall karln i vagnen, straxt jag kommer dit? v. DANN. Ja, det förstås; minuterna ä' dyra.
Det ges en sjukdom, barn, för mänskans röst, En oundviklig, kalla den till höst. Se där förklaringen, bort med all annan! v. O Gud, min buse målarn, det är han! Men hvad har onkel fått i pannan? MÅLAREN. Omöjligt, nådig herre, nej, jag kan Ej stryka två hvarf med den ena kannan, Det här är kvar blott v. Ur min åsyn, man!