Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 maj 2025
Hon förnam hans röst i flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, rösten var henne alldeles nog. Som hon nu stod där, tom i hjärnan men med grubbel i hjärtat, började hon halvt frånvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna oavlåtligt växt och kommit närmre. Ett mångstämmigt sorl från parken, som då och då tystnade för att giva fri rymd åt en ensam röst.
Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig, underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
Det fanns ju intet hopp och ingen tanke på trohet. Så skref hon. Lifsbegär och lifsleda stredo mot hvarandra i hennes bref. Den dagen, då han lofvat komma, var det värre än någonsin. Hon vankade fram och åter som ett oroligt, dödssjukt djur. Det värkte i hjärtat som om det skulle brista. Och minuterna drogo sig framåt som ändlösa marter.
Under de närmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring på ett ben, inneslutande högra foten i ena handen, och familjen Söderberg med fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och övriga släktingar och vänner, samt även pigan, i de vildaste och mest ödsliga förbannelser. Söderbergs förhoppningsfulle son hade nämligen ställt ett par tegelstenar i hatten.
Han hoppades på det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig otålighet.
Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig, underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
Där tillbragte också Tomas och Märta de flesta av sensommarens långsamt bleknande eftermiddagar med armarna slingrade om varandra, och sekunderna hastade förbi och blevo minuter, och minuterna drevo undan i ilande flykt, som sand för vinden, medan de med blundande ögon lyssnade till suset i almarnas grenar tills de bägge på en gång höllo andan och deras ögon med ens stodo vidöppna och stirrade in i varandra med hemlig undran och var och en i den andres blick läste samma tysta fråga, ledsagad och buren av vindens sång därute: vart bär det hän vart bär det hän
Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter. Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne de sista minuterna.
Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö? Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför trapporna och öppnade.
DANN. Ja, orka de? TRYGG. Om två ej orka, herre, tar jag tre. v. Hvad menar du? TRYGG. Blir något att bestyra? v. DANN. Ja, du skall skaffa målarn hit. Han skrufvar läppen, ha, det var en bit, Som tycktes smaka gubben smått af syra. TRYGG. Skall karln i vagnen, straxt jag kommer dit? v. DANN. Ja, det förstås; minuterna ä' dyra.
Dagens Ord
Andra Tittar