United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !


Der kom han, den fattige, som hon lofvat älska, hon ej hade någon bättre, der kom han för att taga det som heligt blifvit lofvadt honom. Öfver allt, der han far fram, skär han hennes namn i isen. M och M och åter M. Hvilka präktiga cirklar! Han känner sig ung som aldrig förr under hela sitt försakelserika, arbetssamma lif!

Tag tillbaka den bråkdelen också, och ! Det är hvad jag ger , som gör mig rik. Underliga, underliga stämning! Jag var harmsen, kände mig sårad i min fåfänga öfver att han icke kom i går, som han lofvat. Det var länge sedan han talat om sig själf; vi hade liksom blifvit främmande för hvarandra igen. Jag var mera leksak än vän, kvinna och icke människa.

Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta. Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm längtan efter att försöka bli snäll.

Der inne bor gamla Weitikka ensam hela året om. Fordom tjenade hon här gården, var ung och vacker, visst som hon nu är sextio år och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig något ondt. Skogsrået sjelf har lofvat skydda henne, och sjöjungfrun vågar derför ej angripa henne, hur gerna hon än ville, »ty sjöbruden har agg till mig», säger hon och kanske har Weitikka rätt.

Fru Bäck hade åtagit sig att presentera Nadja för några ryska musici, hvilkas välsignelse det var godt att ha till sitt förehafvande; hon hade äfven lofvat att hjelpa med råd och dåd angående toaletten, i fall det skulle behöfvas. Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vänner hade tänkt för henne.

Hon är hård sjelf, och har hon trollat åt sig en kärleksdryck, och den ger hon dem, och bli de som galna. Salmen Ella slutade gubben slå du Hedda ur hågen och låt henne ; annars, tro mig, hon för dig i olyckanMen Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han bara fick fadern att fria.

hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. Denna flicka var rik och mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade steget.

Han vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap, hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara . I alla fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte han och hvisslade det bästa han orkade.

När löjtnant Ulf tillsammans med honom drog sig undan röken, frågade denne, om han, Bäck, kunde förlåta, att han icke i dag, oaktadt det var förfallodag, kunde betala den lilla skulden 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt, han hade väl behöft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han sjelf lofvat utbetala dem.

Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej, Dock tacksamhet, visa den och följ det råd, Jag ger dig för eget bästa som för ditt. Var ej beständigt färdig att med bittra ord Min faders välde klandra. Ej afundsvärd, Som du kanhända menar, är dock härskarns lott, Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.