Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked Von Konow in i skogen, och Brask var med; Korpraln var mörk att skåda, och hans major, Han hängde nedra läppen och sköt och svor. I fyra runda timmar han redan trätt, Och allt gick än affären på samma sätt. Han såg för få, som stupat där han gick fram, Och fienden kom unnan från stan till stan.
Med dessa ord han lade geväret an. I samma stund såg Konow en skäggig man, Bakom en buske störta till marken ned, Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked. "Och var det den, hvars kula mig pep förbi Det ögonblick, jag föll, må vi vänner bli. Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag, Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag."
Du stod där, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz. Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man?
Döbeln och Sandels äro skarpt individualiserade fältherretyper hvar för sig, till hvilka väl det historiska stoffet flutit rikligast. I officerskårens lägre grader, hos v. Törne, v. Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidén och Lode, har skalden bakom deras underliga yttre funnit karaktärer af äkta inhemsk halt, vuxna på indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och dagtingan.
Nu lefver Brask hos Konow sen många år, Den ena går alltjämt där den andra går. Som kära vänner får man dem ofta se, Och nästan lika ofta så träta de. Försvunnen var en blodig dag, Det var på Lemos strand, De slagnas sista andedrag Ren tystnat efter hand; Det mörknade kring land och haf Och lugn var natten som en graf.
Och har jag ej berömt dig som färm och rask?" Så talte Konow vredgad till korpral Brask. "Nu hörs om dig ej annat än klagomål, Hvar mänska talar om hur du blifvit bål; Soldaten slår du, där han som bäst klär skott, Och går med två tuggbussar af högfärd blott."
Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser, Det gör jag allt för hedern att stå närmst er; Men är det så, att äran er syns för klen, Så tar jag bort den andra och gör med en." Och Konow spände blicken, som han var van: "Du är en präktig pojke och stursk som fan, Blif, som du var, min närmaste man och kund, En sådan har man gagn af i nödens stund."
Dagens Ord
Andra Tittar