United States or Gabon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt Steg det på himmelen opp och nalkades närmre och närmre; Men i detsamma såg jag kaptenskan allena i parken. Häpen ropte jag: 'Kom, sök skygd, ovädret är nära, Skynda er, kom! Dock utan ett svar förblef ni på stället.
Hunden lik, som retad följer björnen, Vädrande hans stig i skog och vildmark, Gick han stum, som vägens blodspår ledde, Stum, men mordlust ropte i hans hjärta. När han kom förbi sin faders boning, Bröt där eld och rök ur taket redan; Men han såg ej, hörde ej, hans öga Var orörligt endast fäst på vägen. Ren var solen bakom skogen sjunken, När en öfvergifven by han nådde.
I fyra pannor Kyldes loden, två i en och samma; Fyra hästar lupo lösa framåt, Sexton hejdades af häpna männer. "Ladden, bröder", ropte högrest Adolf, Trädande med trotsig blick ur gömman, Och som orden föllo, var lik ilen Fiendernas vilda tropp i anlopp.
Vattenblomma utan frukter vare Den välsignelse, jag ofta kallat Öfver dina lockar ned, då fordom I min famn, ett skuldlöst barn, du lekte. Hemlös, fridlös, hopplös, af ditt eget Hjärtas ormar sliten, må du irra Mot ett mål, som flyr dig och som, hunnet, Stöter dig med bruten kraft tillbaka! Så jag ropte. Jag har hatat, broder; Att jag hatat, är den skuld, mig trycker, Jag vill dö med frid."
Gömd såg fadren, Hassan Aga, detta, Ropte sorgligt till de dyra barnen: "Dyra, arma barn, till mig er vänden, Ty er moders barm är järnhård vorden, Är förspärrad nu och kan ej röras." När som Hassans maka hörde detta, Föll förbleknad hon på stället neder; Lifvet flög ur det beklämda hjärtat, När af egna barn hon såg sig undflys.
Knappt fick Kadi detta bref om händer, När han samlar alla sina svater Och bereder sig till färd till bruden Och tar med sig den begärda slöjan. Lyckligt hunno de furstinnans boning, Lyckligt följde hon dem ut från denna; Men när Hassans hus de nådde, sågo Barnen uppifrån sin mor och ropte: "Kom, ack, kom till dina barn tillbaka, Ät med oss ditt bröd i egna salar!"
HYLLOS. Alltfrån första stund Bemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom. Själf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen, Som, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld, Vek för din son som för en pestsjuk, sökte strid På annat håll och ropte åt de sina högt Att honom undfly. TEKMESSA. O, de bytta vapnens svek! Än då Leontes, gosse?
Tre dar på spårlös bana han irrat ren, På fjärde dagen såg han ett segel; Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls, Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt. 'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk Med åsklik stämma ropte dess höfding, 'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp, Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!
Först då, när fiendens hop han nått Och börjat hugga och slå, Då såg han efter, hur flinkt de gått, Hans kära vasagossar, Hur nära de voro uppå. Och hände då, att han kring sig fann Sin hela kompani, Då var allt präktigt, då ropte han: "Hurra, det var flink manöver, Nu äro vi herrar, vi."
Men den förståndige ryssen, den brunskäggyfvige Ontrus, Ropte i vimlet och höll aflägsna de dansande paren. Tvenne kamrater han ren bragt under en bänk, och i trygghet Hvilade desse, den tredje han höll med möda i famnen. Denne, fast oförmögen att stå på de sviktande benen, Stretade mot och ville ej lämna den glädtiga dansen.