United States or Israel ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och sist beskådades underverket, melonbänken. Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det! Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan paren och bjuda till supning och dans.
Men den förståndige ryssen, den brunskäggyfvige Ontrus, Ropte i vimlet och höll aflägsna de dansande paren. Tvenne kamrater han ren bragt under en bänk, och i trygghet Hvilade desse, den tredje han höll med möda i famnen. Denne, fast oförmögen att stå på de sviktande benen, Stretade mot och ville ej lämna den glädtiga dansen.
»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.» Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.
Olika känslor stridde inom henne: sårad stolthet, vrede, sorg, skam och slutligen farhågan att hennes tjusningskraft för alltid gått förlorad. Och alla dessa olika känslor förenade sig i en enda stor beklämning. Hon var nära att kväfvas. Då paren i flygande fart ilade förbi henne, blef hon plötsligt så kraftlös att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en ledig stol.
Och sist beskådades underverket, melonbänken. Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det! Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan paren och bjuda till supning och dans.
Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln stilla, som han gått kom in igen. Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais.
»Äsch, jo, hvad du gör! Här ska' valsas med gubb-blodet! Här är ondt om folk så invaliderna får ta' mig fan rycka till undsättning.» Pelle var vid det mest strålande humör och jargongen strömmade honom öfver läpparne i en ren syndaflod. Men William var omedgörlig; han ville icke dansa. Han satte sig på verandan utanför, derifrån han genom glasdörrarne kunde följa paren med ögonen.
Ty så fort han kom till det sista ordet bar det i väg med takten, så fort, så fort, som om han velat äta upp slutordet och behålla det för sig själv. »Lille lille bror» trillade i väg långt före pianots ackompanjemang, och det berodde bara på, att han tog de två paren strumpor för egen räkning och hela versen som en anspelning.
Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne, efter en kort vals, till hennes plats.
Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus. »Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm kring hennes lif. »En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt.