De hade varit uppe i Jotunheim, bestigit det ryktbara fjellet Galtepiggen, dit ingen qvinna före dem lär ha vågat sig; de hade med strumpor och skor vadat öfver bäckar, plumsat i snö, klättrat i »ur» och stått i tidningarne, och ändå syntes dessa vedermödor ej det ringaste de två präktiga flickorna, ehuru de till annat elände varit med starka tåg fastbundna vid manlige reskamrater.

I mörker och köld gick en liten flicka omkring gatorna i den stora staden. Hon var fattig, den lilla; hon hade hvarken strumpor eller skor. Fötterna voro röda och blå af kölden, och hon skyndade utefter gatorna för att sälja tändstickor. morgonen, när hon gick hemifrån, hade hon visserligen haft ett par träskor fötterna.

Han tyckte icke om sitt hem! Han älskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville. Liisa satt ju hos honom, bolmade och rökte, drack butelj butelj, låg med det röda hufvudet mot sina händer, och sparkade upp med sina våta och trasiga strumpor hans stol för att låta honom värma fötterna, som voro kalla.

Röda plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten. Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar förmörkade himmelen.

Väl inlindad i en filt var han, och strumpor hade han fötterna. blev han utburen, och pappa höll honom i sina armar verandan, därifrån han kunde se ned över den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot Sven.

Men vid hörnet mötte jag unga Bessie, som brukade sälja strumpor till mig i Plymouth-stores Basements-salesroom, och vem kan motstå ett par vackra irländska ögon? Jag var nitton år och kunde det inte.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Allt vad den ägde av manligt och kvinnligt dansant i gymnasiståldern hade fått tryckta inbjudningskort . Någonting liknande hade aldrig hänt förut. Redan i tamburen mottogs man av bankvaktmästare Bergstedt. Han var i frack och hjälpte av med ytterkläder och pampuscher. Och innanför salongsdörrarna stod Rose i vitt; hon hade till och med vita strumpor och skor, precis som brudar och bättre lik.

Hon började fram och tillbaka golvet stampade en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter. Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar.

Mänskligt att döma är allt redo för att mottaga Håkansson. Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti utanför Gyllene Vinthunden. Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk. Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är rödhårig och iförd två svarta strumpor.