United States or France ? Vote for the TOP Country of the Week !


Han letade nu fram sin fars stora käpp och viftade med mössan till afsked, han gick ut för att möta de andra, som just kommo marscherande framåt vägen. De hälsade gladt Frits, och ilade de bort. Efter en stund låg skogen bakom dem, och flaggan herrgårdstaket vajade emot dem i solskenet. gården samlade sig drifvarne, stora och små, gamla och unga.

Stolt bar hon sitt hufvud, bystens linjer uttrykte kraft och smidighet, den långa riddräkten vajade ledigt utmed hästens länd. De stannade, sågo uppåt fönstren och upptäkte mig. Agnes kastade slängkyssar, Antti blottade sitt hufvud med låtsad högtidlighet, och äfven de andra herrarna hälsade gladt.

Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp den främsta vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen en decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet, och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför rutan.

Halten stod upprätt grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med slaka armar och slankig hals, grinade förläget. Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade: Det var fler än I sa. I sa bara fyra. Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen. Det kom fler, sade han, kastade sig sidan och blickade utåt vägen, som om han väntat ännu fler.

Den började här: Med hastat lopp och dunkelt sken oss solen snart förlåter, att uppgå, sorgelig och sen, mulna fästet åter. Förbi är årets sköna tid Blåsten tog bort resten. De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned Nockeby bro. Vinden låg från öster, och Mälaren vräkte verkliga brottsjöar in över den låga flottbron, som vajade och krängde för trycket.

Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt brända av solen, att de utanför stående björkarna, när de vajade för vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp, sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln.

Röda plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten. Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar förmörkade himmelen.