United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på den klara vinterhimlen. Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom... Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom. Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den nästan som brottslig.
Hon hade samma stora ögon och tjocka läppar som den unga. Det var ett tydligt slägttycke. Då den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlåta sig på något vidare utbyte af blickar, svalnade också Williams fiendtliga uppmärksamhet. Han vände sig om, stödde händerna på balustraden och såg ut öfver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rörde sig af och an.
Väl inlindad i en filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot Sven.
Segrar, vunna redan, och segrar, drömda, Allt var tomhet blott mot den stund, som var. Vårens vindar förde mina segel Utan syfte på ändlös ban, Solbelysta, jublande vågors skuldror Lyfte högt min sällhet mot gudars hem. Då var sorgen nära. Satt vid rodret Jag en afton, i drömmar sänkt, Blott Oihonna vakade vid min sida, Och från höjden såg oss en stjärna blott.
Huru mången längtansfull blick måste icke från dessa grafvar för lefvande hafva sväfvat ut öfver Saimens solbelysta vågor, blott för att låta ett förvildadt eller brutet hjärta så mycket lifligare känna bitterheten af fängelsets kvalm och bojans tyngd.
Schaktet fylldes helt upp tum för tum med järnbetong alldeles orubbligt tätt. Temperaturen sjönk emellertid endast en obetydlighet betongen var tydligen icke fast nog. Men detta var mig icke nog, ty jag kunde ej inbilla mig, att en jordkula som i milliarder år legat i iskallt vatten kunde vara varmare i sitt inre än dess yttersta, solbelysta yta. Då fick jag en idé.
Där trägårdsstaketet, där porten. Alt kände jag så väl igen, till och med sanden på marken föreföll mig bekant. Antti skulle glömma sin hustru och sina barn? Lämna sitt hem och följa en främmande kvinna? Kunde man tänka sig någonting mera absurdt? Till och med den solbelysta, välbekanta gården med alla sina vänliga byggnader, försäkrade mig att något sådant aldrig skulle kunna hända.
Dagens Ord
Andra Tittar