United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Af himlens skyar kring dess topp, Af jordens spenar närd, Vid bergets fot, ur nattlig verld En källa springer opp. Hon späd ännu ej har ett namn, Och för sitt lopp ej ban, ej hamn.
TEKMESSA. Är jag obekant Med dessa ljud, o gosse, dessa hälsningar Från Ares, där sin blodbestänkta ban han går? Hör jag dem första gången nu, för att lik dig Förväxla dem med vingslag af en dufvoflock? O, under år och åter år af fejder satt Vid Simois och Xanthos stränder, dag från dag, Tekmessa förr och såg och hörde striderna.
Kom, kom! EURYSAKES. O gudar, lefver på er vida jord Ett sådant släkte, af er höga vishet styrdt, Att, hvart man förs af ödet, man blott smyga får Och ej med öppen panna gå sin öppna ban? Jag trodde Ilion ensamt äga bördig mark För svek och lömskhet, mente, att Odysseus blott Och Atreus' söner fostrats opp för mörkrets dåd.
Kringhvärfd, innesluten, Ser Finlands här en väg till räddning bruten, En ban till bragder öppnad genom mig Dock är det du, blott du, som frälst oss alla, Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, Du segergifvare, jag tackar dig." Så talte mannen, och hans öga sänktes, Han steg till häst och syntes snart ej mer; Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes På dödens skuggomhöljda skördar ner.
Vårt arf blef skiftadt, säll till sitt eget slott Min broder for, jag följde, en främling lik. Välan, en sällhet grydde för mig ändå, Den stals, stals bort af honom, som vunnit allt. Då sprang min ena stjärna ur natten fram, Då såg jag hämnden vinka, den lyst min ban I år af kval, och nu den mig lyste hit.
Hans klinga drogs mot oss, hans lans, Den gaf oss ofta djupa sår, Dock älska äfven vi hans glans, Som om han varit vår; Ty hvad som mer än alla band Af fana och af fosterland På krigets ban förbrödrar oss, Är samma kraft att slåss. Hurra för Kulneff, för hans mod! Hans like skall ej hittas lätt; Hvad mer, om än han göt vårt blod, Det var hans krigarrätt.
Otaliga vågor vandra På hafvets glänsande ban. O, vore jag bland de andra En bölja isocean, Så liknöjd djupt i mitt sinne, Så sorglöst kylig och klar, Så utan ett enda minne Från flydda, sällare dar! Dock, skulle en våg jag vara, Densamme jag vore väl då. Här går jag ju bland en skara Af svala vågor också.
Du ensam kan mig frälsa, O du, som är all hälsa I himmel och på jord. Jag är, för dig, o Herre, En arm samaritan, Som vandrat, ack, dess värre, På världens breda ban; Nu kraft och lif mig fela, Men du är stark att hela Och att förlåta van. Af synden kvald jag gråter, Hjälp, Herre, nådelig, Att jag får komma åter Och botad visa mig!
Men skumbetäckt bland fjellen brusa Ses, från den vaggan vuxen bort, Med gröna stränder, vågor ljusa, Den unga floden innan kort; Och störtar, tänd af längtan, neder, Det fjerran, rika mål emot, Der Kinnereth i väntan breder Sin vida dal inför hans fot! Hur högt hans blåa vatten hvälfva, Hur stolt sin ban de vidga ut, Och djerft och gladt der skapa sjelfva Ett mäktigt haf åt sig till slut.
Känn, siare, Fjalar och känn Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär, Spörj, om de lärt att allt försaka, Innan som han de vant sig att allt förmå. Nu, trampa din nattliga ban. När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom, Innan hans hand vid svärdet domnar, Gälda han vill dig lön för din svarta lögn." "Kung", talade Dargar, "ditt ord Har ej förgäfves manat; jag komma skall.