United States or Malta ? Vote for the TOP Country of the Week !
Först när hamn de nått och klippors branter Skymde bärgade segel ren, Föll kung Fjalars öga på Dargar åter, Och han bröt sin tystnad och ordet tog: "Ej jag trodde mig min son få skåda, Ryktet sjöng, att han fjärran var. Dock den dag, af lifvet jag afsked tager, Kan väl utan undran ett under ske. Hjalmar nämnde du. Välan, han kommit, Höja skall han min segers glans.
Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drömmars väsen, hvilkas välde man vill nödga honom att erkänna, ehuru han så fullkomligt bevist deras vanmakt. Ännu då Dargar så plötsligt och öfverraskande inställer sig på hans uppmaning, bjuder han till att i hans uppträdande se blott en slump.
Opp slog han sin kappa, man såg Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk, Mäktig att genomtränga dunkla, Kommande tiders djup med sin andes blick. Sedd var han sen hundrade år Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock. Hotande, dystra åskor fjärran Anade den, som hörde hans lugna röst.
Dargar stod för drotten. "Du har bjudit Mig att komma. Du ser mig här. Länge har du låtit mig vänta, konung, Du är bräcklig vorden sen forna år. Har du hunnit nu ditt verk fullborda, Är han hållen, den ed, du svor? Har du lagt för lifvet den väg, det tagit, Och till moln gjort gudar och gudars råd?" Fjalar log.
Sist han drog sitt svärd; som förr i striden Rostfri skimrade klingans glans. Blixt fanns kvar ännu i den gamles öga, När en blick till hälsning han stålet gaf. "Hvar är Dargar nu", så talte kungen, "Han, som lyssnar till gudars råd, Ser i rymder in, dem hans blick ej hinner, Och i tider lefver, som än ej grytt? Vore han så vis, han yfs att vara, Kände stunden han nu och kom.
Känn, siare, Fjalar och känn Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär, Spörj, om de lärt att allt försaka, Innan som han de vant sig att allt förmå. Nu, trampa din nattliga ban. När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom, Innan hans hand vid svärdet domnar, Gälda han vill dig lön för din svarta lögn." "Kung", talade Dargar, "ditt ord Har ej förgäfves manat; jag komma skall.
Nu talte han: "Konung, din ed Var stor, en större hörde dock Dargar nyss, Där han på klippans spets i lugnet Lyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand. Ord hörde han: 'Fjalar har glömt, Att gudar skipa människors lott, han tror Stolt på sin viljas lag, och ordna Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.
Blott ett löfte än jag ej fullbordat, Det skall fyllas; min tid är kort. Nalkas, Dargar, kom att din skuld försona, För din lögn jag kräfver i bot ditt blod!" Gamle siarn såg på kungen neder: "Lifvets börda", så talte han, "Skall från mig ock lyftas en gång, o Fjalar, Och för tidig kommer mig döden ej. Skådat har jag nog af mänskoöden, Pröfvat sorger och fröjder nog.
Dargar uppträder varnande, hotande; men långt ifrån att svikta, öker kungen sitt trots, han, människokufvarn, ställer sig nu till kamp mot gudarne och firar, ehuru med blödande hjärta, sin triumf öfver dem, i det att han ger åt döden sitt barn.
Dargar, siaren, så oundgänglig för diktens utveckling, kunde väl sammanstå med kelternas druider, men saknar historisk grund i den skandinaviska fornvärlden, liksom ock den omvändelse, som försiggår med Fjalar, har en betydligt djupare innebörd, än den kämpanaturernas förädling genom striderna, som Ragnaröksmyten afser.