United States or Guam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Någon vind lär från mitt hem väl komma, Skyn i luften törs jag kalla broder, Men blott snö är jag på nattens fötter, Som han stampar af, i stugan kommen. Snön från nattens fötter smälte icke, Molnets broder flög ej bort med vinden, Gossen dröjde kvar och blef en yngling.
Flicka, älskar du dunkla kvällen, Bleka stjärnornas bäfvande ljus? Kom, från toppen af Mallmor Låt oss skåda, hur natten föds! O, jag sutit på fjället ofta, När i väster sin skimrande port Solen slutit, och rodnan Stilla vissnat på molnets hy; Druckit svalkan af kvällens anda, Skuggans vandring i dälderna sett, Låtit tankarna irra Kring den nattliga tystnans haf.
Känn, siare, Fjalar och känn Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär, Spörj, om de lärt att allt försaka, Innan som han de vant sig att allt förmå. Nu, trampa din nattliga ban. När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom, Innan hans hand vid svärdet domnar, Gälda han vill dig lön för din svarta lögn." "Kung", talade Dargar, "ditt ord Har ej förgäfves manat; jag komma skall.
Se, klippan stiger brant mot molnets rand; En färd till toppen och ett språng från den, Hvad ringa pris för sällheten och friden, Om dessa kunde köpas därmed blott! I tusen skilda dräkter vinkar döden, Så blid, så litet skrämmande i hvarje. Jag kunde störta i dess öppna famn Så glad som svanen i det klara sundet, Och dröjer dock o, hvarför dröjer jag? Ha!
Bunden låg på golfvet ren min make, Blod var gjutet, våldet rådde, nöden Var som störst och ingen hjälp att vänta. Själf af åtta armar gripen, slets jag, Som ett byte mellan rofdjur slites; Då kom räddarn, då var hjälpen närmast, Molnets broder bröt som storm i stugan, Och förtrycket vek, de fräcka föllo.
Från samma djupa lager frambäres samma känsla af Torpflickan och den ädla flickan i Molnets broder , den ena förkrossad, emedan hennes älskade bevarat sitt lif genom att svika sitt land, den andra upplyftad, i det hon för samma land förlorat sin.
Kort var domen, inom några stunder Skulle handen domna, foten svika Och hans hvita lockar sopa stoftet. Ensam stod den gamle, upp mot himlen Såg hans öga, som mot himlen skådas, Då på jorden allt är natt och mörker. Pris och ära! Då var hjälpen närmast; Han, som föddes lik en fläkt på heden, Molnets broder, se, en ljungeld vorden, Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
Med brusten blick, af fasa öfversvämmad, Jag ilade till mina kulor åter, Lik en förirrad natt i dagens famn, Lik molnets skugga, som med oro flyr, Af sjö och land, af höjd och djup förskjuten. Hvem hör mig, hvem behjärtar mina ord? För hvem skall jag mitt öde uppenbara? Den stela klippan rörs ej af mitt kval, Och natten äger för mitt språk ej öra.
Men den ädla flickan sade åter: "Om dock någon ville hämta vatten, Att jag kunde två hans anlet blodfritt, Stryka än en gång hans lock med handen, Se hans öga, ljuft ännu i döden; Visa ville jag med fröjd för alla Molnets broder, den förlåtne tiggarn. Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."
Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura, regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa, molnet löser sin sorg i gråt, sonen vilar på moderns sköt, molnets son och hans sorgsna moder längta och svinna i tårar hän. Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han slutat sin sång, steg riddaren upp, gick fram till honom och trampade glasbitarne i smulor.