United States or Tonga ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ännu likväl, så länge en medtäflare Kanhända lefver, färdig att på första vink Stå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick Mitt inre skåda, får blott vis förslagenhet Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar. Det är min sorg för stunden, men ur den, blott den Kan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus Olympiskt härligt föds ur nattens kulna djup. Men se, Leontes nalkas.
Fri är hon buren; den, som till en ängel föds, Är fri ifrån sin födslostund, Och frihet ger jag henne nu, som gåfva ej, Men endast som bekräftelse." Och åter till slafvinnan mild han vänder sig: "Stå upp, Nadeschda", säger han, "Din rymd är fläktens rymd, din värld är fågelns värld, Du äger ingen herre mer.
När, likt plantan i sin sommar, Skön och blid, Allt det ljufva föds och blommar Utan strid, Hvarför går här sorg och fara Hand i hand, Hvarför får ej jorden vara Fridens land? Löfven gulna, Träden klädas af, Och novemberdagar mulna Öfver blomstrens graf; Drifvan deras kronor grusat, Blott i hjärtan, som de tjusat, Medan sommarns sol dem värmde än, Lefva de som minnen opp igen.
Det kan uppenbara sig, när timmen är inne, så sakta och stilla som en ros öppnar sig. Fast jag ingen spåman är, hör jag, att en röst svarar mig. Det skall ske, säger rösten, om det en gång föds en ättling av detta gossebarn, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla. Han var så upptagen av sin bön och sina tankar, att han glömde att nicka till avsked åt Ingevald.
Och löjtnanten, han va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte va färdiga snart, så skulle han skjuta dom. Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon berättade. Han var försjunken i sin mor. Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds? Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på! Han rös till.
Men den gamle bröt omsider tystnan; För den kloke blef hans mening tydlig, Fast han sjöng blott som för eget nöje, Såsom sången föll och orden ville: "Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung, Furan växer opp att pryda heden; Mänskobarnet, om till kraft och storhet, Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Men i sin länstol talade så den vördige pastorn: "Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen, Väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden, Likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan, Synlig en stund, och lätt af en fläkt förskingras en annan. Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta Tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas.
När han med qvällen hädan går, Vid vännens flykt igen en tår Uppå den spädas kind sig röjer; Den förra, knappast född, vardt all; Men denna sväller tung och kall Och natten om den dröjer. Så qvinnan ock har på sin lott Af lifvets håfvor tåren blott; Den föds af fröjd, den föds af smärta. Men fröjdens skymtar och förgår, Och den allena återstår, Som ammas af ett krossadt hjerta.
Flicka, älskar du dunkla kvällen, Bleka stjärnornas bäfvande ljus? Kom, från toppen af Mallmor Låt oss skåda, hur natten föds! O, jag sutit på fjället ofta, När i väster sin skimrande port Solen slutit, och rodnan Stilla vissnat på molnets hy; Druckit svalkan af kvällens anda, Skuggans vandring i dälderna sett, Låtit tankarna irra Kring den nattliga tystnans haf.
Dagens Ord
Andra Tittar