United States or Gabon ? Vote for the TOP Country of the Week !


HAN. Sömn, o sömn, Du svala dagg för hjärtats sjuka blomma, Du blida, som drömmens vingar bär Den kvalda anden ur sin fångaboning Och låter honom några stunder fri I evighetens etersalar andas! Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän Dess bädd af klippans kulna mossa reddes Och fast hon lutar hjässan mot en famn, Där alla lifvets vilda sorger storma!

Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda, Heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet. Trädde nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom Flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.

Utanför palatset svallar Mot en ödslig klippstrand hafvet; Fjället med sin krans af tallar Är i mörker ren begrafvet. den skumomstänkta hällen Kan du dock en vålnad röja. Ensam i den kulna kvällen Ses en yngling än där dröja. Hösten sina stormmoln skockar, Men han syns dock icke vika. Daggen stelnar i hans lockar, Men för honom är det lika.

Flyttfågel, lik, som efter vinterns dar besöker Sin insjö och sitt bo, Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och söker Min flydda barndoms ro, Sen många haf mig skilt ifrån den kära stranden Och många kulna år, Sen mången fröjd jag njutit i de fjärran landen Och gråtit mången tår. Här är jag nu tillbaka. Himmel!

Budet om hans död nådde mig innan jag hunnit begifva mig min färd; men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla värld, där den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och där jag själf fått fägna mig öfver många angenäma stunder, rubbades dock icke. Vintern hade redan länge härskat med mörker och kulna dagar; det var afton, jag nådde min väns boning.

Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin »Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, det smyckar sig desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta.

Gömd bland harems stolta lunder, Utan glans af konstens under, Utan prakt och flärd, Smyckad blott af söderns sommar Står en rosenhäck och blommar, Vigd åt hjärtat, Härskarns lugna värld. Krona ses han här ej bära, Ingen dyrkans kulna ära Här hans bröst begär; Blott af hourikyssars nektar, Västanvindar, balsamfläktar, Kärlek, kärlek, Får han mötas här.

Blöda vill jag för det helga korset, Vill för läran med mina bröder." Talar och spränger ut ur porten. När tsarinnan nu allt detta utstått, Sjönk hon neder den kulna hällen, Sjönk, och lifvet tycktes lämnat henne. Se, nalkas tsar Lasar, den höge, Och när blek hon ligger för hans öga, Strömma tårar ned uppå hans kinder.

Sakta vaggar dimmiga slöjan, Sagornas tärnors lätta drägt, I aningens land. Rosornas lund, Öster, du sagornas hembygd, Kulna, sorgsna Suomi-sångens, Rika, varma, blomstrande syster, Dunkelt glödande öster, du, Du lockar mig mer. Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter.

Dock dröjer jag med fuktadt öga än Uppå den kulna, törnesådda stranden. Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart, Och ömt försonad blickar jag farväl Ät hvad jag nu för alltid öfvergifver. O, det är lätt att oförrätter glömma, man är öfver lidandet och sorgen, Och ingen bitter tanke tar man med Till kärlekens och fridens ljusa fester.